tisdag 3 maj 2016

Puss & kram ❤️

Då är det dags att säga farväl. På något sätt känner jag att jag har skrivit om allt jag vill skriva om sedan jag startade bloggen 25 augusti 2013.

Det känns ledsamt och sorgligt att avsluta, för den här bloggen har hängt med mig under en period av utveckling, av tunga tider och av riktigt glada tider. Jag har hittat de finaste människorna och lärt mig så mycket om mig själv. Mitt liv har förändrats på väldigt många sätt och bloggen har en extremt stor roll i den förändringen. Jag hade faktiskt inte kommit dit jag är idag utan bloggen.

Vad har jag då lärt mig? Vari består utvecklingen?

Jag lärde mig först av allt att om man bara kör på utan återhämtning och utan att lyssna på kroppens signaler så kraschar man in i väggen. För mig var det konstigt nog det bästa som hänt mig. 


Jag har sakta men säkert lärt mig att jag är introvert, med allt vad det innebär. Jag är inte bara knasig som jag alltid trott utan en helt vanlig, introvert tjej.

Jag har lärt mig att hitta vilka saker som stressar mig, hur jag kan undvika dem och vad jag kan göra när jag redan hamnat i situationen.

Jag hittade till den dagliga meditationen, som inte behöver vara så särskilt svår. Framförallt  lärde jag mig att sitta tyst utan  att hålla på med något. Låta tankarna vara alldeles för sig själva en liten stund.

Jag har lärt så mycket från yogans värld. Allt från andningstekniker till tankesätt att använda praktiskt i vardagen. 

Min inre monolog har ändrats rätt mycket och jag försöker prata till mig själv som jag pratar till andra, både om egenskaper och utseende. 

Jag har skalat bort och skalat av vädligt mycket i mitt liv. Materiella saker, yta, människor, självpåtagna ok, input från tv, tidningar och internet, saker jag trott jag var tvungen att göra.

Vi fick väldigt oväntat ett barn till! En liten, perfekt varelse som för evigt kommer att förändra vårt liv, precis som den förste gjorde.

Jag lärde mig att våga lite mer. Jag har bytt jobb två gånger och det kändes bara läskigt första gången. Då förstod jag att det bästa inte alltid är att vara kvar i det trygga som bröt ner mig.

Jag tänker inte så mycket längre på hur jag ser ut. Jag tränar inte längre för mitt utseende utan för hur det känns inuti.

Jag har lärt mig att ta emot pepp, kritik, stöd, samhörighet, råd och hjälp från fantastiska människor på internet. Ensam är inte alltid starkast och bäst. Inget av det som hänt under de här åren hade varit möjligt utan alla er jag har haft kontakt med här.

Jag har lärt mig att få in en daglig dagboksrutin. För mig passar det utmärkt att någon minut varje morgon fundera inför dagen och sen på kvällen sammanfatta och utvärdera. Jag har också börjat sätta större mål för mig själv och mitt liv och dela upp i delmål.

Jag har börjat drömma om saker och insåg att det var ganska lätt att uppnå det jag drömde om bara jag formulerade det.

Jag lärde mig tidigt att högintensiv träning i kombination med tävlingsmoment inte är bra för mig (t ex crossfit). Det ökar min stressnivå.

Överlag har jag blivit lugnare, tryggare, säkrare, gladare, lite tuffare och mer medveten, och det är ett fantastiskt resultat för mig. Lite -men hårt- arbete varje dag dessa år har gett resultat. Men jag har mycket kvar att utveckla och jag vill utveckla mitt mod, minska min oro, vill våga visa mig sårbar och se saker som möjliga och positiva. 

Tack alla ni som varit med på resan. Tack för att ni ihärdigt läst och kommenterat, hejat på, inspirerat och ställt saker på ända. Funnits här som de bästa av vänner. Tack för allt ni har hjälpt mig med. Tack för kärlek. All kärlek tillbaka till er! Vi hörs när vi hörs, på andra sätt och andra forum! 

Puss & kram Lotta




lördag 23 april 2016

Våga vara operfekt (Boktips nummer 2)

Nu har jag läst nästa bok i min hög hemma: Våga vara operfekt av Brené Brown.

Jag lockades av titeln som verkade tala till en sån som mig, som jobbar med att inte behöva känna mig perfekt för att duga. Egentligen tycker jag att jag har kommit en liten bit på väg men jag ville läsa boken ändå och det är jag glad för att jag gjorde.

Brené Brown skriver boken ganska utelämnande och personlig men också roligt och igenkännande samtidigt som hon bygger på sin egen forskning kring livsmönster och skam. Jag tror att många egentligen går och funderar på såna här saker utan att berätta för andra som jag gör på den här bloggen men vad vet jag, det kanske bara är jag.

Boken handlar om mod, att känna att man duger, medkänsla, självmedkänsla, rädslor, intuition, perfektionism, trötthet och jämförelser bland mycket annat. Den är lättläst och jag har tagit ett kapitel eller två och smält det ett litet tag.

Jag tar med mig många bra saker från boken, bland annat att ju tryggare man är i sig själv, desto lättare blir det att sätta gränser. Att det går att förena medkänsla med gränssättande, trots att det ger jobbiga känslor. Jag har många gånger känslan av att jag är lätt att köra över och detta är något jag vill förändra.

Jag vill också ta med mig att det finns risker med att visa upp sitt sanna jag för världen men om man inte gör det så skadas självkänslan genom att man sätter upp en sköld och förminskar sig själv. Det här tycker jag är jobbigt och jag har satt upp en tjock sköld för att inte bli besviken, inte bli sårad. Vågar inte fråga för att inte få nej.

"När vi försöker modiga och sanna mot oss själva ska vi försöka komma ihåg att elakheter alltid svider, även om kritiken saknar grund. När vi vågar vara motvalls och visa upp oss själva och det vi åstadkommer för världen kommer somliga att känna sig hotade av oss och försöka angripa oss på det ställe som blir mest kännbart. // Problemet är att när vi struntar helt i vad människor tycker och gör oss oemottagliga för att bli sårade, då lyckas vi inte heller särskilt bra med att knyta an. Det modiga är att berätta vem man är, inte göra sig oemottaglig för kritik. Om vi vill knyta an till andra måste vi ta risken att vara sårbara. 

Om du är som jag skyggar du kanske inför att bli mer äkta - det finns risker med att visa upp sitt sanna jag för världen. Men jag tror att det finns ännu större risker med att undanhålla sig själv och sina gåvor från världen. Tankar, åsikter och insatser som inte får komma fram försvinner inte automatiskt. Risken är stor att de ligger där och jäser och skadar vår självkänsla. Vi människor borde födas med liknande varningsetiketter som de vi har på cigarettpaketen. Varning: Om du byter bort ditt sanna jag mot trygghet kan du drabbas av ångest, depression, ätstörningar, beroende, skuldkänslor, ilska, bitterhet och oförklarlig sorg." 

Det som känns skönt är att jag märker när jag läser att jag faktiskt har lärt mig en hel del redan. Hade jag läst den här boken för tre år sen, innan kraschen, hade jag inte kunnat ta till mig något utan det hade känts som ett oöverstigligt berg. Jag tycker att den här boken är väldigt läsvärd och jag tänker också läsa Brené Browns första bok "Mod att vara sårbar".


torsdag 21 april 2016

Surr i huvudet

Jag är sån att det inte är bra för mig att tänka för mycket. Den ena tanken ger den andra och så blir det en spiral av för många tankar. Hade det varit peppande tankar hade det väl varit fantastiskt men oftare blir det negativt. Jag tänker på hur jag uppfattas, om jag är annorlunda än andra (om jag passar in) och om jag är den enda som inte kommer överens med alla. Att jag inte trivs i min kropp, ja, att jag till och med är den tjockaste jämfört med alla (som om det vore viktigt).

Länge har jag grubblat och funderat på hur jag ska få in träningen i hela mitt liv just nu. Jag har inte hittat något sätt där allt får plats: meditationen varje morgon, yogan, knipövningarna, träningen och tiden med familjen som jag inte är så himla beredd att tumma så mycket på. Lite tid själv och lite tid för att vara social. Och till slut tog det över, det där. Jag kom in i spinn och tänkte att jag borde träna mer, att jag borde äta mindre för att jag inte hinner träna så mycket. Och DET föder inga bra tankar i min värld. Men idag läste jag en så himla bra kommentar på en blogg (hos en tjej med liknande funderingar):

"Det är ok att träna lite grann när man hinner ( om man inte behöver sova eller bara ta det lugnt ) under några år när man har fullt upp med småbarn. Att stressa och pressa sig, oavsett vad det gäller, är bevisat skadligt och många kvinnor drabbas av stressrelaterade sjukdomar just för att allt skall proppas in i ett redan pressat schema. Den som tycker om att träna och mår bra av det kommer sannolikt tillbaka till träningen när tid finns igen. Att träna innan jobbet, eller hoppa över en behövlig lunchrast med sina kollegor eller i ett lugnt hörn för sig själv för att sedan jobbajobbajobba och efter det hem och vara supermamman är inte så hälsosamt som det låter och kan mycket väl får motsatt effekt. Ja det är härligt att röra sig och känna sig i form men glöm inte vila och återhämtning!"

Det var så skönt att läsa! Jag behöver vara lite snäll mot mig själv just nu. Livet kommer inte alltid vara så här och jag njuter och gläds verkligen av att ha fått tillökning i min familj efter att ha väntat så länge. Jag njuter ju! Jag skulle inte bli så himla mycket lyckligare av att träna klockan 5 på morgonen eller hoppa över lunchen på mitt nya jobb. Jag vill röra mig så att det känns roligt och inte ger någon kroppshets. Jag släpper det nu. Amen. 

Det är mycket som finns där bak i huvudet och skapar jobbiga tankar. Saker att slutföra med flaggan i topp. En gigantisk privat sak att styra upp, som dessutom oroar mig jättemycket. Mycket att planera och boka in. Jag tänker långa listor men även även ett stort virrevarr av allt jag behöver få kontroll på inom en snar framtid. 

Vad behöver jag då för att få kontroll över tankarna igen? Jo, för mig är det superviktigt med de tre minutrarna på morgonen. Skippar jag dem blir dagen annorlunda. Men de tre minutrarna kan vara så svåra för det är inte alltid den fine elvaåringen känner för att passa sin lillebror och jag kan inte riktigt slappna av. Jag behöver en liten stund varje dag för mig själv med att sitta tyst, skriva eller kanske promenera. Jag behöver också prata med nån kompis eller träffas och promenera nån gång varje vecka för att tanka energi. Jag behöver frisk luft och syre i blodet, gärna promenader. En sån som jag mår heller inte bra av att isolera mig för då går tankarna igång. Ibland behöver jag bara snacka lite skit. Men mest av allt behöver jag nog låta mig vara ok som jag är utan att fundera så förbenat mycket över hur kass, annorlunda, konstig och asocial (och allt annat jag tänker) jag är. Acceptera mig själv som jag är och stänga av inre-monolog-knappen.



tisdag 19 april 2016

Själv - Kraften i egentid (Boktips nummer 1)

För två och ett halvt år sedan jag boken "Introvert-den tysta revolutionen" av Linus Jonkman, och som för många andra introverta var det första introduktionen till förståelsen om min introversion. Många introverta som läser den beskriver den som en aha-upplevelse. Den boken är lättsam och rolig och fick mig att förstå vem jag är och varför jag alltid känt mig anorlunda. Boken och upptäckten har förändrat min syn på mig själv och sedan dess har jag blivit mycket snällare mot mig själv och hittat personer och forum som jag kan känna mig hemma med och i.

Nu har Linus Jonkmans nya bok "Själv-kraften i egentid" kommit ut och nu har jag läst den också.  Först skummade jag igenom och sen läste jag den igen på ett annat sätt. Den här boken har lite mer tyngd i sig, mer forskning och fakta, varvat med Linus Jonkmans träffsäkra egna exempel och underfundiga formuleringar. Jag skrattade för mig själv i soffan även den här gången och gjorde maken väldigt nyfiken på vad det var för rolig bok jag läste. Till varje kapitel finns också en övning man kan göra själv. 

En sån här bok stärker en introvert person som jag mycket. Allt mer landar jag i att det är sån här jag är och det är ok. Boken handlar mest om självsamhet, att trivas i sitt eget sällskap och varför det är så. Det finns också många bra kopplingar till arbetslivet, och jag får lusten att kopiera sidor och skicka till varenda chef i hela landet för att visa att det finns alternativ till meningslösa möten och hur man kan inhämta ideer istället för att brainstorma i grupper.


Jag tycker boken är en oerhört viktig bok för introverta i Sverige, lika viktig som Introvert-den tysta revolutionen. Samhället utgår mycket från den extraverta normen och det känns som om det är dags att förändra det. Introverta står inte på barrikaderna och strider men kan få en enorm styrka bara genom att förändra små situationer och vanor, privat och i arbetslivet. Och det kan ju bara hända om man 1)vet om att man är introvert och 2)känner sig trygg i det.

Boken riktar sig helt klart främst till introverta men kanske även till extraverta som vill förstå bättre hur vi fungerar, i parrelationer eller på arbetsplatser. Många gånger när jag läser kommer jag på mig med att önska att min make skulle känna till det eller det och får bita mig i tungan för att inte ropa och berätta om allt smart som står i boken. 

Jag tycker den är riktigt bra! 




tisdag 12 april 2016

Den där bäckenbotten...

Vi måste prata lite om den. Kvinnokroppen är så komplex och jag kan inte riktigt förlika mig med tanken att min kropp är begränsad och att jag behöver välja bort aktiviteter för att kroppen inte hänger med. Dels har det att göra med att jag är kvinna och jag vill inte vara begränsad av just det, och sen kanske det har lite med ålder att göra också. Bäckenbotten syns inte och det är svårt att förstå problemet om man är man, yngre eller lycklig nog att inte ha några problem med den.

Jag har googlat och googlat och hittar inte särskilt många personliga berättelser om bäckenbotten. Det är faktiskt rätt osexig läsning om man ska vara ärlig. Väldigt personligt. Kan vara pinsamt. Ja, ni fattar. Inte är det något man pratar med så många heller, och somliga barnmorskor verkar inte vara så insatta i det heller. Svaret på mycket är ofta "det är bara att knipa" och om man frågar om träning och bäckenbotten så kommer inte direkt några moderna svar.

Under min första förlossning för elva år sedan fick jag en förlossningsskada som gjorde att jag fick en hel del problem med min bäckenbottenmuskulatur. Men jag har knipit, tränat och knipit lite till och kunnat röra mig och träna på i princip som vanligt. Nu är det snart 18 månader sedan jag fick barn nummer två och det har varit betydligt svårare den här gången. Jag har varit riktigt noggrann med min Mamma-mage-träning och försiktigt stegrat min träning från promenader, till träning med kroppsvikt, till lättare konditionsträning och lite tyngre träning. Men jag kommer inte längre. Hjärnan och kroppen vill, men bäckenbotten säger nej. Det är svårt att förklara det här, för jag kan vara vältränad utan att det syns att bäckenbotten stoppar mig. 

Många gånger under de här 18 månaderna har jag provat att jogga lite kortare svängar. Jag har väntat och väntat på att kunna springa lite längre och i helgen var det dags. På lördagen började jag med att springa några intervaller i backe. Ingen fara där, det gick bra för det går ju så fort. På söndagen var allt var klart för utmaningen: vi hade barnvakt, solen sken och vi skulle springa en mil som går i ojämn terräng på stigar och kringelkrokar. Jag knep och sprang och efter 5-6 kilometer orkade jag inte knipa längre. Musklerna tog slut och började krampa. Ja, inte lårmusklerna då, utan bäckenbottenmusklerna. Har ni fått kramp där nån gång? Inte jag heller, men det var ruskigt obehagligt. Längst bort i ingenstans i skogen fick vi traska tillbaka till bilen. Jätteledsen och deppig kände jag mig.

Om någon (av er män, yngre eller lyckliga problemfria) undrar vad som händer, så blir vävnaderna i underlivet försvagade och organen där inne sjunker ner. Utan att gå in på det för detaljerat så känns det som om något ska komma ut där det inte ska komma ut. Eller, det kommer ut, det inte bara känns så. 

Jag har funderat väldigt mycket på det här. Dels är jag så ledsen för att min kvinnokropp stoppar mig. Jag funderar kring om det är helt slut med mina chanser att springa längre och lyfta tyngre. I mitt fall verkar inte knipträningen hjälpa när jag kommer så långt. När jag har läst på lite grann nu verkar det som om de nya rönen säger att det kan vara ärftligt och att knipträning inte hjälper alla fullt ut. Och det riktigt ledsamma verkar vara att det inte finns någon lösning på problemet. Man kan operera men det är vanligt att problemet återkommer. Suck. 

Igår på jobbet pratade några om Tough Viking och några andra om Tjejmilen och frågade om jag inte skulle med, och dels kände jag mig ledsen för att inte kunna vara med, och dels kände det pinsamt att behöva förklara varför jag inte kunde. Går det inte att vara både kvinna och träna? Det blir lite jämförelse, för jag läser ju om jättemånga som fått flera barn och ändå kan springa långt och lyfta tungt. Varför inte jag?

Är jag ensam om det här problemet? Och är det någon som har några tankar kring detta? Eller tips? Jag tar gärna emot :-)

Edit 9 månader senare ifall någon skulle klicka sig in till det här inlägget: 

För ett halvår sedan tog jag kontakt med sjukvården då jag funderade på om det verkligen var så här jag skulle ha det. Efter att blivit runtskickad utan att någon kunde remittera gjorde jag en egenremiss till KSS i Skövde och dit fick jag komma några månader senare. Ganska direkt konstaterade läkaren att den gamla förlossningsskadan (bland annat en sfinkterruptur och muskler som gått av) jag hade, hade gjort att jag nu efter graviditet nummer 2 fått både främre och bakre framfall och definitivt skulle behöva opereras. Det hade jag inte varit beredd på! Alls! Jag tackade för mig och sa att jag ville vänta ett år eller två då jag bär ganska mycket på den lille personen, och så fick jag en prolapsring så att jag skulle kunna leva lite mer normalt.

Efter en del vånda insåg jag att det är lika bra att få den där operationen gjord, så jag ska nu göra den inom ganska snar framtid. Jobbigt men behövligt och förhoppningsvis blir livet bättre efteråt. Om någon nu läser det här och har skador av förlossning och tankar kring det, eller kanske som jag, framfall, så kan jag verkligen rekommendera bloggen bakingbabies.se, där finns kanske den mesta och bästa informationen man kan få just nu. Gå dit, vet, ja! 

Nu jäklar ska här springas (ser ni peppen?)



(Här var båda mina skor alldeles klafsiga och jag fick strax säga att jag inte kunde springa mer. Ridå. Dags att försöka hitta tillbaka.)

onsdag 6 april 2016

Berlin

Jag har ju glömt att berätta om Berlin! Jag och elvaåringen var i London förra påsklovet och bestämde oss för att ta en storstad varje påsk. Vara bara vi ett par dagar nu när sladdisen har kommit till familjen. Jag var inte så där speciellt sugen på Berlin men det visade sig vara en riktigt härlig stad. Berlin är avslappnat, enkelt att resa till och i. Tänk att flygresan bara tar 50 minuter! Folk är generellt sett väldigt hjälpsamma och trevliga och även om man bygger precis överallt i Berlin liknar det London väldigt mycket. Det finns otroligt mycket spännande att se och som i alla storstäder, massor av gott att äta.

Vi hade tre nätter på oss, och det blev två och en halv dag att använda, vilket var perfekt. Vi köpte ett Berlin Welcome Card och åkte enkelt och smidigt hela tiden och fick rabatter till inträden. Vi gjorde allt en riktig turist skulle ha gjort men hann ändå med att njuta av att bo på hotell med ett litet spa med pool, gym och två sorters bastu. Berlin har ju en fascinerande, om än sorglig historia, och det är lite nyttigt att påminnas om hur det var för inte alls längesen och vad som hände.

Att resa med en tweenie-kille innebär att det här med shopping går bort. Vi har istället besökt Zoo och Naturhistoriska museet och såna ställen, men jag insisterade i alla fall på att vi skulle ta oss till Prenzlauer Berg. Det ligger i gamla öst och är lite mer bohemiska, tysta och gröna kvarter med små butiker och ekologiska mataffärer. Underbart var det där, så dit åkte vi tillbaka.

Att resa med en hungrig växande tweenie innebär också att det blir många matstopp. Helt i min smak! Vi har ätit så gott och lyxigt och jag har fått min dos av bra latte. Kaffe, bröd, ost, korv och yoghurt är de bra på, tyskarna. Jag säger bara hotellfrukost så förstår ni.

Innan resan hade jag svårt att förstå var centrum var och var som var bäst att bo. Nu hamnade vi i Charlottenburg, ganska nära Zoologischer Garten och KaDeWe, och det var helt ok. Det är otroligt smidigt och lätt att åka tunnelbana vart man än ska, och buss nummer 100 och 200 tar en förbi nästan alla sevärdheter i Berlin.

Jag kan varmt rekommendera Berlin. Elvaåringen har redan bestämt sig för Paris nästa år men jag vill suga lite på den karamellen för tänk att så många härliga ställen ligger för ens fötter. Jag har fortfarande yrsel efter resan, så jag lutar åt att vi bara åker till grannstaden här. Nej, skämt åsido, yrseln ska nog gå över och res-suget kommer tillbaka.










torsdag 31 mars 2016

När det är rätt

Man vet när det är rätt, när allt faller på plats. Man bara vet.

Jag har ju bytt jobb igen. Bytt från grundskolan till gymnasieskolan, en helt ny och stor arbetsplats. Det konstiga var att jag inte kände någon som helst nervositet utan jag bara klev innanför dörrarna och så var jag där. Det bara var rätt. Och sån skillnad.

Jag tror att när arbetsplatser har press av ekonomi, bristande resurser och tid eller kanske av dålig ledning, så föder det skitsnack, gnäll och en nedåtgående spiral. I sån miljö har jag arbetat i många år och under hög stress. Jag har helt tappat sugen och undrat hur sjutton jag skulle orka till pensionen. Om det verkligen skulle vara så. I femton år! Jag trodde att alla hade det så på jobbet.

Men i det här nya är det helt annat. Det finns lugn. Luft i schemat. Arbetsro och arbetsglädje. Elever som inte är mitt uppe i sin jobbigaste tonårstid. Stabilitet i organisationen. Och jag går hem varje dag med en känsla av att kunna lämna jobbet där, att jag är klar med det jag skulle göra, och att bördan inte är så där enorm. Kanske är det så det känns när det är rätt. Tänk hur jag hade det i femton år när det kunde vara så här.

Innan jag bytte jobb funderade jag massor på hur jag skulle passa in och hur jag skulle presentera mig. Som introvert är man ju inte den självklara personen som i början pratar högt och glatt utan mer observerar. Är kanske inte den lättaste att lära känna.

Jag hade sånt behov av att alla skulle veta hurdan jag är, så att man inte missförstår mig. Att även om jag är tyst på möten så betyder det inte att jag är ointresserad. Att jag inte för allt i hela världen kunde komma på jobbmaskeraden, för att utklädnad, hög musik och dans skulle suga musten ur mig totalt. Att jag är en superbra kollega och vän om bara man väntar ut mig lite. Allt det och lite till ville jag att alla skulle veta. Jag funderade på att trycka upp en t-shirt eller skicka ett mass-mejl. Eller nej, inte på riktigt. För såna som jag vågar ju inte ropa ut allt det där jag ville säga.

Men sen fick jag en så fin syn på det hela av andra likasinnade på ett forum.


Bara var dig själv, sa de. Låt tiden tala för dig. Ha tålamod. Odla dina starka sidor. Eftertänksamhet, idoghet och kreativitet eller vad det nu kan vara om man är introvert. Nätverka via mail, och samtal en och en när det passar dig. Och tänk att flera andra på jobbet förmodligen också är introverta. Det är väldigt viktigt att kunna vara sig själv på jobbet. Och skäms inte för att framföra saker skriftligt. En del kan tycka att man är feg som inte pratar på möten utan tycker i efterhand. Men då får de tycka det. De får tycka det. Åh, så skönt. Så bara släppte allt och jag kunde vara bara jag. Det är fantastiskt att gå till jobbet och känna så här, sån här frihet. Och det är skillnad på arbeten och arbetsplatser. Det finns ställen där alla sorter får ta plats och där alla uppskattas. Det finns platser som är bra. Som är rätt. Och jag vill verkligen att du som inte har det så på jobbet, som stressar, lider och våndas, ska veta att det inte behöver vara så. Just sayin´. Byt, byt, och byt igen tills det blir rätt. Jag lovar, du vet när det är rätt. 




söndag 27 mars 2016

Kameleonten

Jag insåg för ett tag tillbaka sedan att jag varit en kameleont. En sån person som anpassat mig till andra och till sammanhanget jag befunnit mig i. Som nästan bytt åsikt till den som den jag pratar med har. Plånat ut mig själv, kanske för att jag inte vetat vem jag varit. Eller lite av allt det där, kanske.

Men det har ju också betytt att jag för varje gång känt mig mindre som jag. Blivit mer ointressant, kanske. Har inte vågat stå upp, inte vågat ha en egen åsikt. För varje gång har jag blivit mer osynlig. Om jag nu ska bjussa på min knäpphet lite här i bloggen så var en av de fåniga sakerna jag gjorde att jag inte ville att vissa personer skulle se allt av mig på facebook. Tänk om de skulle se hurdan jag var, med yoga, sjukskrivning och annat deppigt och flummigt. Att det skulle vara skämmigt att visa vem jag egentligen är och sysslar med nu. Jag ville inte att person A skulle se det, att person B inte skulle se det, ja ni kanske förstår. Och det blir ju ganska besvärligt till slut, att försöka hålla koll på.

Den här bloggen har jag heller inte velat berätta om, mer än för några få utvalda. För den visar ju mig och mitt innersta, blottar och berättar. Än idag vill jag inte att de jag känner på facebook läser min blogg. Helknäppt egentligen. Som att det finns den här Lotta och den jag visar upp. Fortfarande! Fast vem som helst på nätet kan läsa vore det pinsamt om folk jag känner lite grann visste vem jag var med alla egenskaper och brister.

När jag öppnade den här dörren för ett par år sen började jag klura på mig själv och försökte börja definiera mig mer. Vem jag är, vad jag står för och vad jag vill här i livet. Min ledsagare Daily greatness yoga journal har också hjälpt mig på vägen. Mitt mål är först att hitta mig och allt jag är, och sen att stå för den jag är fullt ut överallt, till alla.

Varje vecka kommer frågan i dagboken minst en gång: "How can I shine my light more?" och varje gång blir jag lika frustrerad, irriterad och trött på att jag inte förstår frågan och definitivt inte svaret. Jag vill ju hitta mig, vara mig och stå för det. Shine my light.

Och när jag skriver nu så blir det så självklart att en del i det är att stå för den jag är för alla, alltid. Att den personen jag är på bloggen blir synlig för alla människor jag känner, med allt vad det innebär. För den jag är här i bloggen är ju jag och den andra personen är liksom jag med en yta som jag visar upp och skyddar mig med.

Det finns ju vissa människor som lyser så där inifrån, ni vet säkert också  någon. Som inte är kameleonter eller kopior utan original. Som har hittat sin grej. Jag vill också lysa, vill våga. Men framför allt vill jag hitta vad som är jag så att jag har något att stå för.

Och det här är lite av det som är jag:

Jag älskar träning, yoga, vara i skogen, jobba fysiskt ute, att resa, älskar USA och Italien, göra små utflykter med min familj och jag tycker att fika är världens bästa verb och substantiv.
Jag behöver mycket betänketid och ogillar överraskningar och att ta beslut.
Jag är introvert och högkänslig, behöver ladda batterierna i tysthet och har svårt med många intryck.
Att vara social tar mycket energi av mig, fast jag är social på mina villkor.
Jag har varit lätt utbränd och är noga med att ta livet lite långsammare och mindre allvarligt, är rädd om mig själv nu.
Jag är kreativ, driftig och gillar att arbeta i projekt. Jag är en doer.
Jag suger in andras känslor och känner av stämningar, är känslig, hjälpsam, snäll och omtänksam.
I grupper av människor sitter jag tyst, lyssnar och tar in men det betyder inte att jag inte deltar, inte lyssnar.
Jag vet inte hur man kallpratar. (Helt ärligt, jag hamnade bredvid någon på busshållsplatsen häromsistens, jag tänkte och tänkte men kom inte på något att säga när den andre sa "Ja, vilket väder, va?" och allt jag kunde tänka var hur jag inte själv kom på det.)
Jag önskar att jag hade fler äkta vänner men vet helt ärligt inte hur man gör.
Jag är rädd för ormar och har börjat bli flygrädd efter djupa luftgropar och åska hem från USA ett par gånger och nu senast en skakig resa från Fuerteventura.
Jag känner mig hemma och bekväm i träningskläder och det känns som om jag klär ut mig när jag tar på mig jeans.
När jag reser med alla färdmedel utom cykel blir jag så åksjuk att det kan ta upp emot en vecka att känna mig normal igen. Bland annat därför älskar jag att vara hemma.
Jag älskar att läsa böcker och kan inte somna om jag inte läst några sidor ur en blodig deckare.
Jag är ruskigt rädd för döden. Så fort jag har minsta ont nånstans tänker jag på cancer och tror att jag ska dö. Rent generellt oroar jag mig mycket och ofta. För allt.


Känner du någon som är så där lysande i hela sitt väsen? Ni kanske förstår hur jag menar? Som lever sant och innerligt utan att någonsin förställa sig. Du kanske själv är sån? Du kanske har några tips till en kameleont som jag. 

Kram på er, fina.







fredag 18 mars 2016

Fredagslistan-jag också!

Bäst i veckan hittills
Det nya jobbet, vilken positiv överraskning! Och vårvädret! Och alla är friska!

Sämst i veckan hittills
Att jag inte har hunnit träna, promenera och yoga som jag brukar. Vi håller på att skola in mini på föris och mig på nya jobbet och håller på att hitta rutiner för det, så allt har sin tid just nu. Men jag mår helt klart bättre av lite mer rörelse.

Där har jag ont
Vänstra skulderbladet, har världens knuta efter alldeles för mycket bärande av ettåring.

Det tänker jag mycket på
Hur man är en bra förälder. Hur ens barn blir trygga och lyckliga. Vad vi lägger vår tid på. Hur fort tiden går. Livet och döden. (Djupa grejer märker jag)

Det klär jag mig i
Mysiga, casual slapparbyxor och en skön mjuk tröja med linne under. Eller klänning eller kjol tillsammans med strumpbyxor. HATAR jeans men klär ut mig i det ibland när mina andra vanliga kläder inte räcker till. Har hittat mysbyxor på Kappahls barnavdelning som ser ut som jeans, det är alltid nåt.

Nästa vecka ser jag fram emot
Påskolov! Fira nån väldigt kär som fyller 45. Resan till Berlin med 11-åringen. Det blir årets påskresa, förra året var vi i London. Och det ska bli så mysigt!

Det dricker jag?
Kaffe! Latte! Massor av bubbelvatten. Rooiboste. En hel del kokt, avsvalnat vatten. Och gärna vin!

Idag händer detta
Lite härligt fredagshäng efter jobbet, fika lite tillsammans, kanske hänga utomhus lite. En promenad. Laga lite mat och slänga oss i soffan en stund innan 21 då jag slumrar till.

Och på lördag det här
Lördagens handbollsmatcher blev inställda så vi har inget planerat, åh vad skönt! Gissningsvis fixar vi i trädgården lite, tar en cykeltur, tränar och yogar lite, lagar Black bean burgers på kvällen.  

Söndagen tillbringas
Som alltid med veckohandling, storstädning och lång yoga på kvällen. Och packning då.

Och mest av allt önskar jag detta
Att inskolningen på förskolan kommer gå bra och att barnen är lyckliga. Äsch, förresten, att varenda unge i hela världen får vara lycklig.

Det ska börjas i tid. 


torsdag 10 mars 2016

Äntligen händer det!

Så himla lustigt att Cecilia Blankens nästan använde samma ord jag skulle skriva. "Först händer inget, sen händer inget och sen händer allt på en och samma gång."

Jag har varit ganska frustrerad rätt länge över känslan av att vara fast och att det inte finns några andra möjligheter. Då paratar vi jobbet och livet. Att jag sitter utan ideer och lösningar. Om jag får säga det nu i efterhand så var 2015 en lång motsträvig sträcka som jag avskydde!

Men så händer det. Kanske är det universum, kanske händer det när det är dags att hända. Var sak har sin tid. Ketchupeffekten.

Ett tag tillbaka har jag känt ett allt starkare behov av att skriva och nu när jag varit föräldraledig har jag behövt vara lite själv ett tag då och då. Så helt plötsligt jag väldigt starkt att jag ville sätta mig på ett kafe och skriva (och dricka latte, mycket viktigt). Kanske si så där en och en halv, två timmar. En lördag blev till flera och nu är det en rutin. Hem kommer jag efteråt uppladdad med energi.

I alla fall, de där lördagarna har jag hunnit så himla mycket. Jag har både hunnit läsa gamla nummer av Mama, maila och beställa lite saker på nätet, men främst har jag skrivit. Lite planlöst men också lite mer fokuserat. Har liksom haft väldigt vaga ideer som jag strött ner på papper.

Och sen har det hänt grejer, och vips känns det inte som jag sitter fast längre. På måndag börjar jag mitt nya jobb, som gymnasielärare för nyanlända. Jag kommer att jobba tre dagar i veckan med det, och bara det känns ju alldeles ypperligt härligt! (Och så här i efterhand känns det coolt att jag i höstas sökte den 100%-iga tjänsten de ville tillsätta redan i höstas, gick på intervjun och berättade att jag kan inte börja förrän i mars och då vill jag jobba 60%. Och fick det ändå.)

Sen så där pang på blev jag erbjuden att skriva texter till ett nytt läromedel i svenska, en dröm jag haft i många år, men har inte vetat hur man går till väga och har inte orkat riktigt. Jag har skrivit både provtext och kontrakt och det är något som har gett mig så mycket ny energi, lust och glädje! Jag tycker det är så kul att pilla med ord, stycken och upplägg, ändra LIX (läsbarhetsindex) mellan olika texter och bolla fram och tillbaka med redaktören.

Men vips blev allt väldigt verkligt och pirrigt. Jag funderade om det verkligen var rätt tajming med nytt jobb (jag vet ju av erfarenhet från hösten att det kostar på att börja nytt jobb). Jag ska starta egen firma och ta på mig mer ansvar. Samtidigt som jag vet att jag måste. Jag vill!

Som grädden på moset skrev jag i lördags ner den där idén till ett vanligt bokmanus som legat och skramlat i huvudet. Jag har inte kunnat formulera den, förräns där i lördags på kaféet. Då blev allt kristallklart och då skickade jag den direkt till ett förlag.

Tänk hur saker och ting kan ändras på bara en dag. På bara ett telefonsamtal. Över en latte på ett kafé.  Ibland måste saker och ting ta sin tid innan det blir dags. Man måste själv vara redo och omständigheter måste vara rätt. Ibland tror jag inte det spelar någon roll hur mycket man strävar och kämpar om det inte är dags.

Och nu var det dags för min ketchup att ösa på!

Ibland är livet lite extra bra.



fredag 4 mars 2016

En lånad lista

Vad stressar dig? För mycket i kalendern. För lite tid med mig själv. To-do-listor. Samtal som behöver ringas. Förväntningar som jag inte kan eller vill leva upp till.
Vad ska du göra ikväll? Vara ensam med barnen. Göra mina 6 minuter plankor som jag har glömt att göra under dagen. Se "Äventyrliga familjer" på svtplay som jag älskar att inspireras av. 
Vad är svårt? Att våga saker. Att verkligen tro på att jag har alla möjligheter, att jag kan göra allt jag vill. Att inte begränsa mig. Att inte bara nöja mig och sätta ribban högre.
Vad är lätt? Att gå upp tidigt på morgonen. Läsa för barnen. Läsa för mig själv. Laga mat. 
Vad blir det för middag idag? Bönpasta, pesto och broccoli. Snabbmat för jag är ensam med barnen.
Vad vill du göra mer? Skriva!! Har några bokideer. Träffa vänner över promenad eller fika. Fixa och dona (se nästa punkt). 
Vad går du igång på? Kreativa, praktiska projekt som att sprejmåla möbler, renovera fönster eller sy om en gammal sittpuff. Då sprakar jag! 
Vad gråter du av? Jag gråter alldeles för sällan. Om det händer är det av trötthet och frustration.
Vad gjorde dig arg senast? Jag blir jättearg när folk utan små barn ställer sig på barnparkeringarna eller handikappsparkeringarna på t ex IKEA eller Coop. Eller använder de toaletterna fast man inte har små barn eller handikapp. 
Vad åt du senast? Lunch, gudomligt god: tonfiskröra med en halv avocado och tomat. 
Vad är fånigt? Att det finns kill- och tjejkläder för barn. När jag söker efter t ex en pyjamas på köp och sälj söker jag efter en viss storlek. Det dröjer aldrig länge innan någon frågar: "För kille eller tjej?" Då brukar jag svara: "För ett barn som inte bryr sig om färger". Jag tycker på riktigt det är ur-fånigt!
Vad är gott? Vit choklad, kallt vitt vin.


Vårkänslor.




måndag 29 februari 2016

Jätteinspirerande!

Har hittat en ny favorit som är så där fantastisk, fräsch, nytänkande och har allt jag behöver nu : Kris Carr!


Livet går ju alltid lite upp och ner och senaste tiden har det handlat mycket om att fixa biffen. Att det får vara som det är med mat och träning till förmån för att få ihop livet, få tillräcklig sömn till exempel.

Men efter varje sån period, och när jag får sova bättre igen, kommer alltid ett starkt sug efter att börja om, strama åt, tänka fräscht och nytt. Och nu känner jag det igen, så där intensivt. Jag längtar efter hälsa, fräsch mat, mer yoga, mer personlig utveckling. Ljust och fräscht inifrån och ut, nu när våren och ljuset kommer igen.

Då hittade jag till kriscarr.com och kände att det var precis vad jag behövde nu. Egentligen var det inga nyheter för mig utan bara en påminnelse om varför och hur man enkelt kan känna sig piggare. Med grundtanken att man redan är fantastisk och inte behöver göras om. Att det inte handlar om utseende utan mående. Bara sova lite mer, meditera lite mer och äta lite bättre. Få lite måltidsförslag och recept. Det känns lite som att ställa en vårig bukett med krispiga tulpaner på bordet hemma.

Jag anmälde mig till nyhetsbrevet och har fått jättefina tänkvärda saker att läsa plus mattips och juicetips.

Gå in och kolla, vet ja!

tisdag 23 februari 2016

Vinterdrömmar!

Jag drömmer fortfarande som alltid de senaste åren om att bo i USA. Få prova en gång för alla hur det skulle vara. Gå och handla i ett nytt land. Försöka knyta nya kontakter. Jag ser framför mig hur jag letar upp en yogastudio som passar mig och hur barnen ska gå i skolan där. Just nu är det skräckblandad förtjusning, när jag tänker att det skulle kunna bli verkligt så vill jag inte längre, ja, ni vet. Men drömmen finns där hela tiden och jag fick ett fint råd från en nyfunnen vän i USA att ta chansen om den kommer. Det ska jag!

Här kan jag bo till exempel. Sanibel Island. 

Jag drömmer hela tiden om en yogaresa eller ett yogaretreat. Fast jag avskyr att åka bort från familjen och hemmet återkommer det hela tiden. Att få fokusera på bara mig några dagar. Utveckla mig, gå ännu längre in i mig själv. Hitta inspiration och glädje. Jag väntar på det där retreatet som är rätt, det där som får det att pirra i magen, kanske har jag hittat ett, men jag har inte bestämt mig än. Allra mest skulle jag vilja åka till Indien men no way att jag åker från plutten så länge. Nej, var sak har sin tid, min tid kommer. Nu letar jag efter kortare saker närmare hem som "Röstkraft, sång och helande harmoniska ljud" med Marie Bergman men drömmer om den här: Yoga och fjällvandra (som tyvärr är lite för lång för att det ska kännas bra) eller den här: Yoga, vandring och meditation i fjällen.

Bild lånad från Broandas yogaoch fjällretreat.

Jag vill fjällvandra i norra Sverige. Grövelsjön återkommer ofta eller ännu längre upp, t ex Abisko, men nu när vi har en pyttis skulle det gå lika bra med Idre eller Sälen. Jag drömmer om det enkla, den rena luften, det meditativa i att sätta ena foten efter den andra. Fjällbäckar, pauser, bärstol och somna gott på kvällen. (Tema fjällvärlden, märker ni?)

Storgurkan.

Danmark i sommar. Samma som förra året; breda stränder, mysigt boende och ändå lyxig närhet till en kaffe latte i pappmugg. Hänga med familjen, uppleva tillsammans, god mat, laidback danskt gemyt.

Blokhus.

Spa! En natt för mig själv med all lyx ett spa kan erbjuda. Varma och kalla pooler, hotellfrukost, bastu, massage, en härlig säng, middag utan avbrott, yoga. Kanske ta med datorn och skriva lite. Jag är ruskigt sugen på Asia Spa i Varberg så det blir det nog nästa gång. (Jag är extremt picky med hotells omdömen på sajter som Tripadvisor och på bemötande i telefon eller mail, och det här stället verkar ligga i framkant när det gäller service. Jag ringde för att boka Sankt Jörgen i Göteborg och efteråt bestämde jag mig för att aldrig sätta min fot där av ren princip).

Interiör från Asia spa Varberg.

Hänga i Stockholm hos min syrra med barnens kusiner. Bara låta dem leka utan stress, prata om sånt man inte hinner när man inte ses till vardags och kanske ta en lyx-latte ute (märker att många av mina drömmar handlar om latte -enkelt fixat ju!)

Kusiner.

På besök i "storstan", bäst att passa på.

Jag drömmer om den där sysselsättningen som jag än så länge bara ser lite vagt. Jag jobbar hemifrån någon eller några dagar i veckan och träffar människor resten av veckan. Det är en blandning mellan praktiskt arbete, gärna ute, och administrativt, kanske med siffror eller datorer. Från att inte alls kunna komma på en endaste sak jag kunde syssla med, har jag arbetat hårt med att vända på steken och se möjligheter. Jag har suttit (med en latte) på café för att drömma och spåna och jo, då, det finns allt möjligheter för 40-åringen.


En grej jag drömmer om är en ny, praktisk hobby att sätta för händerna, som fungerar likadant som meditation. Jag skulle vilja lära mig att virka eller sticka! Eller lägga pussel eller något annat som funkar en stund på kvällen när bebisen somnat.

Och nu blir jag nyfiken, vad drömmer ni om just nu?

torsdag 18 februari 2016

Inspo!

Den här bilden är helt magisk tycker jag. Jag vet inte vem hon är och hur jag hittade bilden på nätet men jag blir så fascinerad, känner mig så inspirerad och hemma. Om jag går riktigt djupt in i mig själv så är det här JAG. Som jag vore om jag inte "borde" en massa saker. Den här bilden talar till mig på ett konstigt sätt. Så här ser jag ut under mitt skal. Fasen, vad jag önskar att jag kunde hitta mig själv och modet att vara jag. Nåt sånt här skulle det vara. 

(Tilläg: nu vet jag vem det är: Health by Hellcat)



måndag 15 februari 2016

Energi och skratt

Han kom hem igen. Glada och tacksamma känslor så klart och blandade känslor, för det var tufft att han var borta, och jag var fortfarande ledsen och arg över att han lämnat mig ensam.

Och det som hände ungefär direkt när han kom var märkligt. Kroppen liksom smällde till och berättade att det var stopp. Gav mig en massa väldigt tydliga signaler som inte gick att misstolka. Jag har ju blivit bättre på att lära mig att lyssna, tack och lov. Det kanske var skillnaden nu, varför jag har klarat flera långa utlandsperioder men inte denna. Och jag förstår att det var för att jag kunde slappna av, lämna över och förstå att jag behövde ta hand om mig igen. Det sa verkligen pang.

Yrsel, allt snurrade. En smällande huvudvärk bara strax efter att han kom. Molande, odefinierbart ont i magen. Det där trycket över bröstet jag kände igen. Och värst av allt egentligen: en oro som var jättejobbig. Jag har senaste veckorna när jag varit själv börjat tänka på döden, på livets förgänglighet och oroa mig över att dö ifrån barnen. Har känt efter om det inte gör ont i brösten och börjat googla (urdumt, google borde vara förbjudet för såna som mig).

Först accepterade jag läget och bara vilade ett dygn, trodde nog kanske egentligen att jag hade ett virus i kroppen eftersom barnen varit sjuka. Hasade runt som en zombie. Sen insåg jag att det som hände i kroppen och knoppen kanske var symptom på stress. Inte den stressen jag upplevt på jobbet utan en kroppslig stress utan återhämtning; att inte sova på nätterna och vara i ständig beredskap och hugga i. Jag brukar kunna återhämta bra av yogan, meditationen och framför allt andningen, men det jag har gjort har inte riktigt räckt den här gången.

Jag både är glad och förbannar att jag har lärt mig mer om mig själv för det innebär också att jag har fått ett mjukare skal och öppnat dörren till självkännedom. Och jag som introvert behöver självstunder, något jag inte kunnat få dessa veckor.

Nu är jag väldigt rädd om mig och ska ta några viktiga steg. Idag åker jag på dag-spa och laddar upp där med bland annat konstgjort solljus och en varm stenhäll som jag längtat till länge. Djup, djup avslappning. Lite tid för mig själv på stan och en köpe-latte. Sen lång yoga varje dag. Ren och fräsch mat. Sömn utan avbrott. Så får vi se.

Sen har jag en pyrande liten tanke om att jag måste få vara själv lite grann. Åka iväg ett dygn och tänka, skriva, läsa. Försöka hitta ifatt mig själv igen. Jag vet inte riktigt hur jag har det med mig själv och jag vill gärna veta det. Hitta gnistan och hälsan igen.

Det här är min målbild: energi och skratt.



fredag 12 februari 2016

Yoga off the mat

Jag har precis levt i en tvåveckors yogautmaning, fast ingen planerad och organiserad sådan. Nej, jag har varit ensam med barnen i två veckor och precis varje timme av varje vaken stund har jag fått arbeta med inställningen. Meditation på heltid i två veckor.

Jag lever med en man som kan vara bortrest väldigt mycket längre än två veckor men det var längesen storis var ett drygt år och det här var pustigare än jag kunde komma ihåg. (När storis var lika gammal var vi ensamma i tre och en halv månad, men det överlevde jag ju så jag tänkte detta var en peace of cake).

En ettåring kräver total hängivenhet och kontroll hela tiden och kan inte lämnas ensam ens några sekunder. Allt är ett äventyr och livet består av tvära kast mellan innerliga skratt och vansinnesutbrott. Man får tänder, som i det här fallet fyra stora kindtänder samtidigt som gör att det är svårt att sova på nätterna. Icke att förglömma, dock, så är de de underbaraste, kramigaste pussgurkorna också. Ibland. Om de inte får utbrott eller vaknar fjorton gånger och skriker på nätterna.

I alla fall har jag fått jobba stenhårt med min inställning. Jag har i princip fått fokusera på nuet, nuet, nuet, hela tiden. Har jag börjat tänka tankar som att det är 12 dagar kvar har jag känt paniken smyga upp mot bröstet. Eller tanken på att varje dag från gryning till läggdags är så lång, så lång att jag nästan inte står ut. Visst har vi gjort saker men ändå är det många timmar på ett dygn som ska slås ihjäl.

Jag har fått bestämma mig för att det där jag jobbar med i yogan är det jag ska använda nu. Att när jag gör yogaövningar som stärker mitt nervsystem så gör jag det för att klara mer än jag tror mig om. Man gör ju det, klarar mer än man tror.

Jag har försökt att hitta några små stunder varje dag då jag har satt mig på mattan. Tre minuter på morgonen med elvaårig barnpassare. En kvart på kvällen när lugnet lagt sig. För att hålla mig normal i huvudet. För att andas lugnt och fokusera. För att det inte fins något annat alternativ. Nu när jag är medveten om min introverta sida vet jag hur mycket jag behöver en liten stund med mina egna tankar varje dag. Och när jag lämnade bort mini på söndagkvällen för första gången över natten, för att få mina egna 90 minuters älskade kundaliniyoga, då var jag som i koma av att kunna släppa kontrollen för första gången på länge.

Det är ju lätt som en plätt att vara positiv, utveckla sig och vara sprudlande och härlig när man är två och man får sova på nätterna. Men det är när det inte är så som yogan och meditationen verkligen behövs och sätter en på prov. Det går ju, det gör ju det. Bara någon gång har jag fallit ihop, tappat hoppet, gråtit och skrikit och velat kliva av tåget (men det går ju inte där och då).

Yogan är för livet.



Och så vill jag bara säga: STÖRSTA respekt till alla ensamstående föräldrar. Ni är värda all uppmuntran, respekt och guldmedaljer i hela världen.

söndag 7 februari 2016

Ett nytt liv

Hela hösten har jag tänkt, eller ja faktiskt hela tiden, tänker jag på förändringar. Jag tror att jag har varit fast så länge i det där att man har det som man har det, man är den man är och man gör det man gör. Men så är det ju inte, fast det krävs fokus och mål för att förändra. Och det spelar kanske ingen roll hur mycket man vill förändra om man (som jag) inte vet hur man vill att det ska bli. Vad ser man framför sig? Jag har ju de senaste åren sett med egna ögon att man kan ändra sitt liv. Men det var först när jag tog steget och bytte jobb första gången i höstas som jag insåg att det inte var så traumatiskt att förändra även sånt som ligger utanför en.

Det är verkligen förändringstider för mig just nu, även om det är mycket som är abstrakt och snurrigt. Jag tänker på livet och döden. Det är så mycket elände i världen och så mycket död. Jag suger in allt och kan inte skaka av mig det. Och jag tror att jag känner behov av att leva ordentligt, när jag nu har alla de här möjligheterna som många inte får. Jag tänker också att det inte finns en garanti för något, det finns bara här och nu. Och om livet skulle ta slut, hur skulle jag vilja ha levt mitt liv då? Så som jag gör nu? Har jag verkligen tagit vara på livet och visat för andra hur viktiga de är för mig? Eller väntar jag och lever på sparlåga? Ska göra saker sen, ni vet det där sen som aldrig kommer.

Texten Drömmen om ett enkelt liv sådde ett frö i mina tankar. Vad vill jag? Hur ser livet ut om jag får bestämma? (Vilket jag får, det är ju mitt liv, så det vore synd att låta någon annan eller omständigheter styra det.)

Mycket ofta drömmer jag om att leva enklare. Äga färre materiella saker. Bara köpa sånt hjärtat verkligen sjunger av. Bara ha en bil. Sälja det som vi inte använder. Använda slut kläder tills de slits ut. Skänka bort till dem som faktiskt behöver. Jag kan känna mig kvävd av saker, prylar. Grejer tar min energi helt enkelt, för de pockar på uppmärksamhet och stora saker som bilar, båtar och hus tar tid och energi och behöver fixas med. Ibland tänker jag att jag skulle vilja bo mindre och ännu enklare, närmare naturen.

I det här att leva enkelt ingår att äta enklare, mindre kött och mer kvalitet. Att äta bra och få naturlig rörelse så att kroppen blir trött av det och får en naturlig dygnsrytm med dagsljus. Att det vi har på oss är bra för miljön och verkligen behövs. Redan nu köper jag i princip bara begagnade, mjuka, tvättade kläder till i alla fall bebisen, och det han växer ut skänker jag vidare. Jag älskar tanken på sakerna som byter ägare och kan användas av många. Jag köper gärna begagnat till mig själv med av precis den här anledningen.

Försörjning är det jag tänker på allra mest men har svårast att formulera. Jag börjar bli säkrare och säkrare på att det här med läraryrket inte är något jag ska syssla med. Jag drömmer om att jobba hemifrån någon eller några dagar i veckan och jobba med något mindre kvalificerat de andra dagarna. Men vad, där är jag inte framme ännu. Jag har kommit så långt att om nästa jobb slukar energi som de lärarjobb jag haft tidigare ska jag säga upp mig igen utan att kanske ha nästa jobb klart. Mina fina barn förtjänar en mamma som orkar finnas där. Jag tror på kvantitetstid, och vill jag ta igen det kommer det finnas massor med arbetstid när barnen flyttat ut.

I mitt drömliv bryr jag mig inte om hur jag eller hemmet ser ut. Vi är hyfsat hela och rena jag och huset men jag vill inte vara med i karusellen där man (frivilligt eller ofrivilligt) tävlar. Jag är jättestolt över att jag har kommit en bit på väg men bannemej måste jag träna och träna. När jag instinktivt känner att jag måste byta om för att se likadan ut som de fina mammorna på öppna förskolan har jag verkligen tvingat mig att gå precis som jag är, eller struntat i att instinktivt säga nej när någon vill titta förbi fast jag inte hunnit städa bort all mat från bebisens middag från igår. Allt mer blir jag ointresserad av det som är yta i livet och de som inte vill ha mig med då kanske inte passar för mig.

Jag drömmer också om mer samvaro på riktigt. Långa samtal. Skriva texter, till bloggen, för mig själv eller brev till någon vän. Nära relationer med likasinnade eller där det är tillåtet att vara sig själv. Fina relationer oavsett om de är live eller via det skrivna ordet. Jag drömmer om mindre tid med skärmar och mer tid för samvaro. Ibland blir jag äcklad över att vi sitter med våra skärmar och tiden bara går utan att vi gör något vettigare än klickar på skärmen med den. Jag drömmer om mer praktiska hobbies som kan fungera som meditation och jag har blivit sugen på att sticka och virka. Gå en virk-kurs vill jag! Yoga-retreat vill jag!

I mitt drömliv har jag ingen oro längre. Jag lägger energin på det som är. Och om det blir något att oroa sig för, så tar jag det då. Oron har varit en följeslagare så länge och jag vill säga hej då till den. Senaste tiden har jag lagt märke till att jag oroar mig för saker många av dygnets timmar och det är ju inte rimligt. Vad hände med här och nu?

För att sammanfatta söker även jag det enklare livet. Färre intryck, mer eftertanke, mer tillsammanstid, mer kärlek, mer här och nu. Färre saker, mer äkta och mer liv ❤️

Vinkar hej då till brorsan på morgonen. "Älsar dej"
Det är ju det här som är det viktiga i livet.




lördag 23 januari 2016

Måste våga, måste leva

Det var dags för förändring på många sätt.

Den jag har varit ett tag är inte riktigt jag. Jag ville inte leva på i den riktningen utan ta kliv mot att leva mer nu, leva utan att oroa mig för allt, strunta i vad folk ska tycka och tänka. Jag är fyrtio år och det är dags att börja nu. Kavla upp ärmarna och ta tag i livet.

Det har varit så fullt upp hela hösten att hjärnan aldrig har fått vila. Och då är det svårt att urskilja vad den lilla rösten inombords säger. Det är svårt att fokusera på utveckling och hitta sig själv när kroppen talar om att det är dags att dra ner på tempot. Då blir fokus först och främst på att hitta balansen igen och hitta pauser i vardagen. Först då kan man börja höra vad ens inre berättar.

För mig berättade det inre att jag behövde en nystart. På flera olika sätt. Blogga om saker som är jag, utan prestation och utan att alla måste tycka om det, även om jag skriver om ytliga och onödiga saker. För jag är ju allt det där; båda djup och ytlig, glad och allvarlig. Allt måste inte vara perfekt, för jag är det inte, och jag tror ingen är det. Men jag hade kommit in på fel kurs och jag gillade det inte. Därav frånvaron på bloggen, och jag funderar på det varje dag hur jag vill ha det. Det jag vet är att jag behöver skriva, och även om jag på ett sätt behöver kontakten med er som läser, så väljer jag just nu att skriva utan kommentarsfunktion. Just för att bara fokusera på det jag skriver och inte på hur det kommer att tas emot. Ledsen om det frustrerar er.

Jag sa också upp mig. Skrev det där pappret och stegade (smög) in till chefen. Jag har vacklat mycket och hunnit ångra mig både en och tio gånger, men nu har det landat som rätt beslut i magen. På något sätt kände jag att om livet ska levas här och nu går det inte att jobba så här mycket, att ständigt vara så trött att jag inte orkade medmina fina barn på kvällen. Att mitt huvud på kvällar och helger ständigt snurrade med elevöden och praktiska frågor som behövde lösas. Nä, då är jag för gammal för att vara kvar i det och för gammal för att bara klaga utan att göra något åt det.

Jag är fortfarande ruskigt stolt över vad jag åstadkom den här hösten, vad jag och min kollega byggde upp; en hel och jättefin mottagningsenhet för nyanlända. Det var jag som gjorde det! Men nu får någon annan ta över, för det var inte värt det på bekostnad av vad det stal av mig. Men jag fick ett nytt jobb, där jag kände att jag ville jobba, med personer jag känner jobbmässigt förtroende för. Snart kommer jag att byta till det nya. Och det känns så där skönt i magen, att skulle inte det heller vara rätt, ja men då byter jag väl igen då. Ingen big deal. Men jag drömmer fortfarande om att hitta det där andra, det där som ska bli mitt drömjobb, mitt projekt.

Och just det ja, jag har ju gått och blivit föräldraledig igen, så där lite oväntat. Vi upptäckte en hel massa föräldradagar vi inte räknat med och jag fick hela uppsägningstiden som föräldraledig. Och det, mina kompisar, är en ynnest, att få ett par extra månader med en liten snart-femtonmånaders papegoja.

Nystarten under hösten har också inneburit en djupare förståelse för mig själv. Att jag faktiskt är introvert och vad det betyder. Att stå för det i praktiken. Att acceptera, omfamna och vara den introverta Lotta jag är. Att säga ifrån när det har uppstått situationer som klampat över min gräns, att ta hand om mig själv, och göra det som jag behöver för att må bra. Att säga nej tack till sånt som är dåligt för mig. Och i och med det har jag också funnit personer som lyft mig, så mycket kärlek och oväntade dörrar som öppnats.

Lite skakigt känns allt men ändå ganska spännande. Det är som att stå på kanten till något okänt, lite jobbigt och obehagligt, men som man känner att man måste göra. Måste våga, måste leva. Kram på er och glöm inte att leva ni med <3


Morgonvandring i bergen på Playitas











lördag 2 januari 2016

Träningsresa till Playitas

Julen tillbringade vi på Playitas på Fuerteventura, hela familjen med elvaåring och ettåring. Som vi har längtat och väntat på det efter den här hösten, som jag kanske skriver om nästa gång. Det var nästan magiskt att få sätta sig på planet och äntligen komma iväg. Den här hösten har inte direkt handlat om träning utan resan var tänkt som en möjlighet till att hitta gnistan till träning igen. Och det kan man verkligen säga fungerade!


Playitas ligger vid den lilla fiskebyn Las Playitas på Fuerteventuras ostkust. Vi har varit på den kanarieön två gånger tidigare och tycker att det är en härlig ö; där är kargt som ett månlandskap men modernt, välkomnande och nästan lite elegant. I Sverige är det Apollo som har resor till Playitas och man kan välja mellan att bo i villa, lägenhet eller hotell. Vi bodde i en tvårumslägenhet, som låg nära precis allt. Det är bara knappt fem flygtimmar dit, och transfern är bara en halvtimme.


Här finns två stora pooler, en vattenrutschbana, en babypool och en olympisk pool. En del aktiviteter kostar pengar och det mesta ingår. Det finns också en miniklubb för barnen. Det är så härligt att få slippa overaller och tider att passa, att bara hänga tillsammans. Det är fräscht, väldigt välskött och personalen är jättetrevlig.


Jag kan nog säga att om man gillar träning så är det här den ultimata semestern! Oavsett om man reser själv, i par eller med hela familjen, så kan alla få ut något av det, och som vi har rört på oss! Varje dag är det ett späckat schema med aktiviteter för alla och man tar del av det man själv vill. Det verkar vara ett mecka för golfare, cyklister och löpare, men även för den som gillar crossfit, gruppträning, simning, yoga, triathlon, styrketräning, spinning, vandring, lagsporter och vattensporter.

Vi hade som mål att i alla fall träna fem pass var under veckan (eftersom vi trots allt hade med en ettåring) men vi fick nog ihop det dubbla. Åh, vad härligt att träna i sol, och åh, rörelseglädje! Det roligaste jag gjorde var att ensam vandra i bergen, julaftonens soliga och fartfyllda zumba, body-blitz-passet och boot-camp-träningen jag och elvaåringen gjorde tillsammans, men jag har också knatat en del timmar med barnvagnen i solen. Ett stort plus är att man placerat gruppträningsplanen mot solen med utsikt över havet, så det ger en närmast magisk känsla att stå och se ut där när man tränar.




Varje lov har man även samma motsvarighet för barnen i åldrar från 5-15 i tre olika åldersklasser. Elvaåringen provade både dykning, triathlon, boot camp, vattenpolo och en massa annat, men också minidisco och filmtittning och en himla massa bad i poolen. Vi bestämde att vi inte skulle tvinga honom till träning men han var sugen och allt var väldigt säkert och bra organiserat, så han kände sig inte ensam.


Vi hade bokat halvpension, dels för att vi är hungriga människor, men också för att det skulle vara lätt och smidigt. Frukosten och middagen var så otroligt bra och personalen var toppen trots att vi två gånger om dagen kom med ett litet ätmonster som på en halvtimme hade kastat mat runt bordet och kladdat ner hela duken. Galamiddagen på juldagen var något av det mest eleganta jag sett i restaurantväg, så fint gjort! Det finns en affär på området där man kan handla lite om man behöver, och det finns några andra restauranger och barer om man vill äta och dricka.



Det kanske inte har blivit så mycket solande eftersom man sällan släpper en upptäckande ettåring med blicken men lite sol har vi ändå fått eftersom vi varit ute hela dagarna. Vad bra man mår av sol! Vi har haft 22-23 grader varje dag och riktig tur med vädret.

Utegym.

Torget vid sportcentret där man möts vid uteaktiviteter och även bokar alla pass.

Det går löparbanor lite här och var. Bechvolleyplaner.

Bebispoolen.

Innan vi åkte var kroppen trött, öm och sliten och maken överraskade mig med att i hemlighet ha bokat en timmes massage på spa:t som finns på området. Det finns också ett fish-spa som vi inte provade. En av de allra bästa sakerna med resan är att jag verkligen känt mig som fisken i vattnet då jag -precis som alla andra- gått i träningskläder hela veckan. Jag skulle gärna bo i träningskläder och här känner man sig inte knasig i det, och inte heller för att man tränar varje dag på semestern.



Kan jag rekommendera den här resan? Jaaaaa! Om ni gillar att träna eller röra er. Om ni gillar att prova nya sporter. Att ha gott om tid på er tillsammans. Om ni gillar säkert väder och sol. Det kanske kostar några extra kronor mot en vanlig vecka på Kanarieöarna men det är så värt det. Vi längtar tills vi kan åka igen men nu väntar vi lite tills mini är något större nästa gång. 


Jag känner verkligen en nytändning till rörelse och träning. I flera år har jag hållit mig borta från gruppträning som aerobics och spinning, nästan lite snobbigt så där som om någon träning skulle vara bättre än någon annan. Men oj, vilken  glädje jag har hittat igen, och sedan vi kom hem är jag i full fart igen! Jag har bestämt mig för att träna det som är roligt och inte fokusera på fysiska resultat. Glädjen i sig är resultatet och belöningen är att kroppen får röra på sig. Playitas var fantastiskt och jag är så oerhört nöjd med vår vecka!