söndag 28 december 2014

Viktig och värd

Julen har varit väldigt fin och fri från måsten. Vi har mest bara varit. Promenerat, varit ute. Sett fragment av dåliga åttiotalsfilmer på TV. Läst en massa. Ätit fräsch mat förutom julmaten på julafton då. Och satt upp en vägg, för lillen ska få ett rum så småningom. Åh, så fint det kommer att bli!

Under jullovet har det inte bara varit perfekt. Vi är inte vana att träffas så mycket och vara hemma tillsammans allihopa. Så här brukar det bli på våra lov och det brukar ge sig efter de första dagarna när vi kommer in i lunken. Det här lovet kunde vi efter en del friktion till slut identifiera varför det var lite mer operfekt än vanligt.

När man har ett spädbarn är det ju helt självklart att sätta det först. Att svara på dess behov direkt, lära sig tyda signalerna, lugna, trösta, mata, söva. Det går liksom först. Och har man fler barn gäller det också att ge det eller dem det behöver. I vårt fall prata, spela spel, läsa för och bara finnas där för storis. Att han ska känna att han är lika viktig som han alltid varit.

Och så är vi ju två vuxna som har egna behov. Vi har hund som måste ut. Vi har ett hus och saker som måste göras som tvätt, disk och sånt trist som vi alla fixar med, ni vet. Och hux flux hade jag satt mig själv allra längst ner på listan av prioriteringar utan att jag märkt det. För det är så lätt när man har barn att tro att man inte är viktig, i alla fall känner jag så. Fast det så klart är helt tvärtom, för om inte jag mår bra och får mina behov uppfyllda, så kan jag inte ge något bra till mina barn. Liknelsen med livvästen  till en själv först, och sen till barnen, är uttjatad men väldigt bra.

Vi kom överens om att jag ska berätta varje dag vad jag behöver göra och när jag ska göra det, för att få en plan. Det är ju inga stora saker, men t ex att jag direkt efter frukost går ner i gymmet och gör min mammamage-träning, min yoga och meditation, något som tar ca 15-30 minuter. Någon gång under dagen går jag också ungefär en timme, med barnvagn eller hund eller med hela familjen. Det är vad jag behöver just nu för att fungera fint resten av dagen.

Men tänk vad det sitter hårt inne, just nu i alla fall. Jag tänker omedvetet att jag inte är värd den tiden. Att min man behöver komma iväg och träna, att det går före. Att jag måste fixa allt det där andra tråkiga först. Martyr, check. Jag kände också att om jag tog mig min tid så blev jag skyldig min man den tiden och behövde "betala igen" och så blev det inte värt det i slutändan. En sån tur att jag gifte mig med rätt man, som klargjorde att så inte var fallet.

Nu har vi hittat problemet, kommit på en lösning och så får vi hitta ett nytt sätt när ledigheten tar slut och vi bara har kvällarna ihop igen. För mig är det en träningssak att inte halka tillbaka utan att hitta och stå för mina behov. Åka och träna. Åka och yoga. Träffa en kompis. Ta en promenad. Komma ihåg vad jag tycker om att göra och göra det. Ingen av oss tjänar på något annat. Men det är en riktig utmaning för mig att jobba med varje dag, att ta mig tiden, att sätta mig själv först. Små steg, varje dag. Alla är viktiga och jag med.


Viktig person och viktig hund.




söndag 21 december 2014

Vad förväntas av mig?

Om jag inte är väldigt uppmärksam, eller snarare, om jag inte är tillräckligt grundad i mig själv, har jag väldigt lätt att dras med i måsten och borden. Vet att jag skrivit om det förut. Det är lätt för mig att tappa bort mig själv på vägen då, och börja tänka på vad som förväntas -även om ingen annan har förväntningarna på mig. De liksom smyger sig på mig av sig själva om jag inte är uppmärksam nog.

Nästa sommar fyller jag jämnt och har börjat klura lite på hur den stora dagen ska firas. När jag fyllde trettio hade jag en stor fest. Men är man introvert som jag blir det en ganska jobbig grej, med oro för att inte ha tillräckligt många att bjuda, för att folk ska tacka nej, för att vara i centrum en hel kväll. Det här med större sammankomster är jag väldigt obekväm med.

Jag kom ganska långt i funderingarna kring min kommande stora dag innan jag kunde hejda mig och verkligen hitta vad JAG ville. Inte för att jag har bestämt mig, utan mer att jag kunde sortera bort sånt jag absolut inte vill, som att ha en fest till exempel. Kanske går vi till kvarterspizzerian eller åker till ett lekland, vem vet? Kanske firar vi i Berlin eller hemma, bara lilla familjen. Eller tältar?

Den lille nye sonen ska döpas, det känner vi båda två är viktigt. Direkt föll jag in i en massa borden här också. Vi borde bjuda den och den, borde göra det lika fint som då store sonen döptes. Borde bjuda hit båda släkterna, borde baka cupcakes och tillverka egna vimplar som jag sett när jag googlat runt.. Jag kunde bara inte bestämma mig.

Och någonstans har jag lärt mig att när jag inte kan bestämma mig är det för att jag inte vill eller ännu inte har hittat ett bra alternativ. Ett tecken på att jag behöver släppa det och låta det komma till mig. Inte forcera, för då blir det inga bra beslut. 

Och fastän jag inte vet fortfarande hur jag vill fira min fyrtioårsdag eller hur vi vill ha dopet så ordnar det sig. Det är ingen big deal, det kommer till mig så småningom. Det är bara så lustigt att observera hur de där bordena och föreställningarna om hur saker ska vara och gå till finns där. Då är det skönt att stanna upp och känna efter och kanske bryta föreställningarna. Göra som man själv vill. 

För "man måste ingenting" faktiskt. Den här gången var det Nina som påminde om det. (Tack för det, förresten) Jag måste inte fira min fyrtioårsdag med en fest eller middag. Jag måste inte fira alls. Dopet måste inte gå till på samma sätt som storebrors för tio år sedan. Julen måste inte firas si eller så. Jag måste verkligen ingenting, inte ni heller, och det kan vara bra att påminna sig om det ibland.




onsdag 17 december 2014

Yogaräddare i nöden

Nu när jag har väldigt mycket gröt i huvudet av sömnbrist och bara en liten kort stund till yoga varje dag, behöver jag vara väldigt effektiv. Ja, jag vet, effektiv och yoga är kanske som två motsatser, men jag menar att jag behöver tänka vad jag behöver få ut av yogan varje dag. Kanske har jag tre minuter, nån dag 10 och ibland om det funkar på kvällen kan jag få till tjugo. Ibland bara sitter jag och blundar de där tre minutrarna men ibland behöver jag lite guidning. Då har jag lite olika hjälpmedel att ta till.


Headspace var den första appen som hjälpte mig de första dagarna med mindfulness när jag blev sjukskriven. Den hjälper en att scanna av kroppen på ett avslappnat sätt som jag gillar. På engelska. Man kan testa tio dagar gratis tror jag och sen betala.

Mindfulness 1 och 2 (appar) kostar några kronor och har guidade meditationer i olika längder, jättebra de dagar när man behöver att någon guidar en lite på vägen.
Pausa En gratisapp tror jag. Guidade meditationer precis som den ovan.
Soulbuddy Meditationer för barn! Kostar några kronor, men väl värda pengar. För olika behov, t ex avslappning, om man är ledsen m.m.
(Simply Noise är förresten en bra app för ljudkänsliga personer som jag. Det är vitt brus i olika former, som jag har använt i lurarna när det varit pratigt och högljutt i vårt arbetslagsrum där vi suttit 11 personer. Funkar verkligen! Och ett hett tips är att använda den på spädbarn när de ska somna, låter som en dammsugare och vår unge somnar inom två minuter på egen hand.)



balansonline.se En ny favorit! En sida av Göran Boll med både medi-yoga och mindfulness. Man väljer vad man har för besvär, t ex stress, onda axlar, matsmältning o.s.v. och så får man övningar eller hela pass som passar, med förklaring varför och tydlig guidning. Kostar en summa varje månad, men jag kommer att fortsätta. 

Sen har jag ju så klart använt mig av yogobe.se länge. Den tjänsten utvecklas hela tiden och jag älskar att vara del av deras positiva och inspirerande forum på Facebook: beyoga365 och yogamom365. Just nu innan jul får man dessutom testa två veckor gratis om man inte redan är betalande medlem.

Och ja, jag vet att det såklart är allra, allra bäst att yoga tillsammans med en lärare, men det går inte regelbundet just nu. Och då är det här bra alternativ för mig. Och så ser jag till att yoga med min Iyengar-lärare då och då, det är kanon för att veta att jag gör rätt och skärpa upp teknikerna lite. Nästa gång hoppas jag blir i mellandagarna.

Har du några tips på sidor eller appar i den här genren som hjälper dig i vardagen?

söndag 14 december 2014

Sockerchock

Det har varit mycket texter i bloggar senaste tiden om att baka utan socker och mjöl och vad som händer med kroppen när man får i sig för mycket socker. I perioder är jag också striktare och bakar eget fika och bröd utan vitt socker eller mjöl, men i perioder tappar jag det lite. Stoppar i mig en bulle där och en pepparkaka där. Lite efterrätt på helgen, ja ni vet, det smyger sig på. Och speciellt nu när livet med bebisen gör att man får stoppa i sig något enkelt här och där, som funkar att äta med en hand. En smörgås till exempel. Ett ägg. Eller en bulle.

Jag har läst allas texter om det här och tänkt att det ändå är skönt att jag är ganska tolerant ändå mot socker och mjöl och kan klara en del utan att jag märker sån stor skillnad. Jag tänkte faktiskt tanken så sent som igår. Ja, tji fick jag.

I fredags hade jag några fina vänner på besök hemma och en av tjejerna hade med sig en kladdkaka som jag så klart åt av. Jag har jättesvårt att tacka nej i en sån situation, när nån jag inte träffat på länge kommer hem till mig och har med sig fika som en gåva som alla äter av. Sen på kvällen hade vi gjort en söt efterrätt med både grädde och socker.

På natten när det var dags för avlösning i bebismatningen vaknade jag med illamående, torr mun, klappande hjärta, huvudvärk och var alldeles varm och rosslig. Var helt säker på att jag höll på att bli sjuk och gick och svepte tre glas vatten. När maken kom upp några timmar senare berättade han att han mått jätteilla också och där förstod vi varför, att det var det vi ätit.

Till sist kom store sonen ner till frukosten och sa att han mått jätteilla på natten och känt sig alldeles sjuk. På kvällen innan hade han varit på ett hejdundrande kalas med snacks, läsk, tacos, stor godispåse och tårta. Då slog det mig med full kraft precis vad vi alla tre hade drabbats av: sockerchock!

En sån reaktion har jag aldrig uppmärksammat tidigare. Det kanske har hänt förut men jag har aldrig trott något annat än att jag verkligen varit sjuk. Så igår var det detox, och det var verkligen jätteskönt. Dags att snäppa upp det här med sockret igen. Och det känns jättebra att detta hände innan julen, som en påminnelse om att jag verkligen inte behöver särskilt mycket julgodis. Hellre några enstaka riktigt goda bitar än att bara proppa i mig en massa chokladaskbitar och hemgjort godis bara för att.


fredag 12 december 2014

Äntligen!

Kommer ni ihåg att jag var glad över att ha blivit kallad på en oväntad  anställningsintervju för ett tag sen? Det kändes väldigt bra och själva jobbet lät utmanande, spännande och roligt. Och vet ni, strax därefter ringde chefen och erbjöd mig jobbet! Fastän jag inte ska börja förrän i augusti och fastän hon behöver anställa en vikarie till mig redan innan jag har börjat. Jag är verkligen jätteglad ända ut i fingerspetsarna! Tyvärr var jag tvungen att hålla tyst om det ett litet tag, då jag inte hade berättat nyheten för min nuvarande chef än. Men det har jag gjort nu!

Jag ska jobba på högstadiet i stadens internationella klass, dit nyanlända till Sverige går i genomsnitt ett år innan de slussas ut till de vanliga skolorna. Det blir en helt annan sak än det jag gjort i snart 15 år. Jag tror jag får vara med och lära om det svenska samhället, lära sig åka skridskor, gå till badhuset och sånt. Och så klart undervisa, i alla ämnen och äntligen få använda kunskapen i svenska som andraspråk, som jag läste för drygt 15 år sen. Fast först ska jag vara föräldraledig så klart. 

Tänk hur livet fungerar egentligen. Här har jag letat och letat efter ett nytt jobb i flera år. Blivit halvt knäckt på kuppen. Och så händer detta när jag är föräldraledig och inte behöver ett jobb! Så lätt det gick efter att ha varit så svårt. Jag är så himla glad att äntligen ha fått chansen och att jag äntligen kan berätta om detta! 


lördag 6 december 2014

Lite fel i systemet

Får jag spy lite galla? Bara lite, så här en ledig lördag? Okej, nu har jag förvarnat!

Hela kroppen är full av irritation och åh vad det är jobbigt. Det märks direkt på mig när jag slarvat med de små minutrarna av återhämtning. I veckan som gått fick jag prioritera en stund mer fysisk yoga varje dag, för min rygg har sagt ifrån efter allt bärande av liten närhetstörstande person. Och då kommer alla gamla fula tankar och känslor som ett brev på posten: irritation, stress, självförakt, ilska och gnäll. Med mera. Skillnaden är att jag kan identifiera det nu och vet varför det kommer. Jag är trött och blir mer sårbar, och behöver egentligen en liten, liten stund i stillhet varje dag för att komma ikapp.

Igår sa en klok man (han jag är gift med) "Men du skriver ju alla de där fina orden om att tänka positivt, inte oroa dig, ta det lugnt och allt sånt. Men du gör det ju inte. Du lever ju inte som du lär". Och det är helt sant just nu, han har så rätt. Men de gör ju det hela inte lättare.

Jag går direkt in i stress-spiralen när jag ser vår fulltecknade kalender de närmaste veckorna. Får svårt att ta en sak i taget utan blir överväldigad av allt jag måste hinna med, måste komma ihåg och fixa. Börjar göra mentala listor. Och så börjar jag oroa mig, för allt som kan gå fel och att jag inte kommer att lösa det. Och så tycker jag synd om mig själv för att jag är i situationen jag är i. Att jag är ensam med bebisen så långa dagar, att jag aldrig får vara för mig själv. (Fast jag vet att "aldrig" inte är sant, om bara ett kort tag kommer det bli lättare, men ni vet hur hjärnan funkar ibland) Vilket leder till att jag inte alls tycker om mitt liv eller ännu mindre mig själv. Börjar avsky mig själv igen och klanka ner på min person och min kropp. Och så går det runt i en nedåtgående spiral, inget bra alls. Och det hjälper så klart inte att vi båda två här hemma är trötta.

Så nu gäller det att bryta det här. Just återhämtningen var den viktigaste nyckeln när jag var sjukskriven, det var då jag lärde mig hur mycket jag behövde den. Att bara pausa lite varje dag så att hjärnan fick landa och tankarna vara tysta. Meditationen är guld värd då. Återhämtning hade jag aldrig riktigt pysslat med, det var det första jag skalade bort då för att hinna så mycket som möjligt. Och ungefär där är jag nu igen, ute på tunn is. Vet att jag måste ta den där stunden hur svårt det än verkar att hitta tiden, även om jag måste ta bort något annat eller ta tiden från familjen. Det är det där med att rädda sig själv först för att kunna hjälpa andra. Jag vet. Men ni vet hur hjärnan funkar, den är inte alltid på samma spår som hjärtat.

Over and out. Imorgon är en annan dag.

En påminnelse till mig själv. 







måndag 1 december 2014

Ett enklare liv

Vet inte om det ligger i luften just nu men jag har läst två bra inlägg om konsumtion och downshifting hos Mia Tjärnlund och Cecilia Folkesson de senaste dagarna. Lyssnade också på en pod på samma tema hos Hälsa på dina villkor. Det här är något jag tänker på mycket också. Speciellt nu i jultider som ju är köphetsens topp. Jag har blivit mer och mer medveten men skulle vilja gå ännu längre.

Så lätt det är att dras med i shoppinghets. Att tro att man behöver en massa saker. Jag sitter ofta och kollar på nätet och på sociala medier och får en massa behov. Igår såg jag ett snyggt yogalinne på ett Instagramkonto, kände att jag bara var tvungen att ha det, letade upp webshopen och klickade på köp. Och hejdade mig, tack och lov. Jag behövde inte linnet och skulle inte blivit lyckligare med det. Men så lätt det är att tro det. Att skapa sig behov man inte har. Det krävs ganska mycket för att stå emot. 

I vårt hem är mycket Blocket-köp, Tradera-köp eller eget-tillverkat. Från möbler till barngrejer och kläder. Vårt hus är inte det snyggaste till utseendet och det är rätt enkelt och spartanskt. Länge levde vi efter devisen "En sak in, en ut", som vi har slarvat lite med, men vi köper inte mycket nytt ändå. Grejer tar tid. Ju mer man äger, desto mer tid tar det. Vi hade båt ett tag men sålde den för det kräver tid som vi inte vill lägga på det. Två bilar, som vi har, kräver också sin tid och pengar. Det krävs också en del mod för att våga stå för att man inte har det finaste och senaste, både när det gäller hemmet, kläder, bilar eller vad det nu kan vara. Att det inte handlar om pengar alltid utan om något annat, ett aktivt val.


Vi har nästan helt slutat åka till köpcenter så där bara för att, på en helgdag till exempel. Det gjorde vi ofta förut. Eller åkte in till stan när vi hade tråkigt och kikade i affärer. Snacka om att framkalla ett behov man inte visste att man hade och tänk vad tid man sparar på att inte göra det så ofta. 

Jag önskar att vi kunde våga downshifta ännu mer. Jag vet inte riktigt hur men det finns en längtan hos mig. Att skala av, klara sig på mindre. Jag tänker som känslan när man rensar bland grejer hemma och skänker bort, så lätt man känner sig. Och fri. Så vill jag känna ännu mer. 

Och snart är det jul och jag kan nästan må illa av konsumtionen man uppmanas till. Så glad att vi slutat köpa julklappar till oss vuxna för vi har ju oftast allt vi behöver. Glad också för att vi dragit ner lite på ambitionsnivån över lag. Jag blir lite beklämd när jag ser bekanta som redan innan första advent julstädat hela huset, bakat sju sorters kakor, bullar, gjort julgodis, satt upp julgardinerna, gjort paketkalendrar till barnen och slagit in julklapparna. Och lägger ut infon om det på facebook. Pust.

Jag vill att mina barn (wow, plural, första gången!) ska lära sig att det inte är prylar som gör dem lyckliga. Jag tänker att vi ska bli ännu bättre på att sortera vad vi köper, att lära sig när man behöver något och när man bara får ett ha-begär. Att man inte måste ha för att andra har. Att bara köpa och äga det man verkligen, verkligen behöver och så några få saker som betyder mycket för en. Att äga mindre för att känna sig friare. 

Jag drömmer om ett ännu enklare liv helt enkelt. 

Miami 2014




torsdag 27 november 2014

Att inse vad man behöver

Det här nya livet är lika utmanande som underbart. Maken började jobba i måndags och jag får försöka lära mig nya rutiner för att fixa dagarna. Hade glömt hur det är i början; att det inte går att ha någon struktur på dagarna och nätterna, att äta och gå på toa inte blir när mitt behov finns. Att klä på sig kanske inte blir av alls.

Nu har jag fått fantastisk extrahjälp av min mamma, som kommit och hjälpt mig med ett par extra händer så att jag fått ordning på tillvaron. TACK snälla, fantastiska mamma! 

Och fast jag njuter av livet och har drömt om det här så länge har jag känt mig mer och mer irriterad. På oordningen hemma och i livet. På min kropp. På att jag är ensam så långa dagar. På storkillen. På skrik. Ja, på allt möjligt. Och det känns ovant och otrevligt för jag har inte varit irriterad på en väldigt lång tid.

Igår kväll slog det mig så tydligt varför jag är så irriterad fast jag har det så bra. Jag får inte till yogan eller meditationen! Jag hittar inte ens 3 minuter för att bara sitta tyst i meditation eller göra Sat Kriya, som verkligen är perfekt för mig nu. Jag hinner ju inte ens springa på toa, jag som för inte så längesen hävdade att man hinner det man vill. Det får jag äta upp nu.

Jag har prioriterat ca 6-7 minuters Mammamage-app-träning och en vagn-promenad i frisk luft varje dag, men vill så hjärtans gärna få in meditationen varje dag. För den är så oerhört viktig för mitt lugn och min stabilitet, och det är minst lika viktigt märker jag! 

Så med den insikten ska jag bannemej få in de där minutrarna någon gång under dagen, när det än blir. Varje dag. Det är väl investerade minutrar. 

Frisk luft

söndag 23 november 2014

Sånt som gör min dag

Jag känner mig så jäkla lycklig. Glad, nöjd och tillfreds. Livet är så himla bra faktiskt. Fast vi inte gjort något spännande, träffat några andra människor än min familj eller inte köpt oss något fint. Det är bara bra ändå. Bra på ett helt annat sätt, på riktigt, om ni förstår.

I helgen har jag blivit jag så himla glad över flera saker, såna där saker som inte kostar något men som gör dagen extra fin, ni vet.

Solen sken redan på lördagmorgonen och vi promenerade tillsammans hela familjen i det härliga vädret.

Jag gick och vann en tävling! Ja, ännu en, hur mycket tur kan man ha egentligen? Den här gången vann jag presentkort på en massage hos min taktilmassör här i stan.

Det damp ner ett fint mail i inkorgen från cybervännen och tillika författarinnan Emma som jag "lärt känna"via våra bloggar. Hennes första bok kommer ut på tisdag och jag är så stolt så jag spricker att jag och V fick vara med och testläsa och ge synpunkter innan den blev klar.

Min äldsta barndomsvän skickade bild på sin nyfödda lilla flicka och jag kunde inte sluta titta på hennes underverk, hon som precis som jag väntat länge. Och jag gläds så åt henne och åt att få dela detta med henne, och att vi fått våra små precis samtidigt.

Jag fick ett samtal från en arbetsplats där jag sökt ett jobb. De ville att jag skulle komma på intervju! (Har aldrig skrivit konstigare ansökan, jobbet startar i januari men jag skrev att jag ville börja först i augusti). 

Morgonpromenaden med Walter i skogen i morse. Magiskt att när vi gick in i skogen var det mörkt och när vi gick ut hade det ljusnat. I helgen har det blivit mycket promenad, mycket syre och härlig novemberluft. 





måndag 17 november 2014

Att lita på sin känsla

Man känner sin egen kropp bäst. Ändå är det svårt det där, att stå på sig när det gäller sjukvård. I alla fall har jag svårt för det. Vill inte vara till besvär, vill inte ringa i onödan. Ligger hellre och lider i tysthet hemma. Men åndå, ibland känner man att något är fel, och då gäller det att stå på sig och inte bara tacka och bocka med mössan i hand.

Jag visste att något inte stod rätt till och det onda i magen kulminerade i natt. Jag trodde helt enkelt att jag skulle dö. Kunde inte ta hand om bebisen, hade aldrig kunnat sätta mig i bilen och köra själv de fem milen till sjukhuset. Och hela tiden ringde det i bakhuvudet, samtalet med sjukvårdsupplysningen förra veckan. "Vi avvaktar, det låter inte så farligt, du har ju ingen feber". Och artiga jag stod inte på mig då utan härdade ut i helgen. Och härdade ut den här förfärliga natten.

Men nu var det nog och i morse ringde jag igen, med en annan röst, med en annan säkerhet. Jag visste att något var fel. Och det var det ju. Livmodern var alldeles sprängfull med blod. Det fanns rester kvar där som inte skulle vara där, jag fick tappas på allt blod och fick tabletter för att livmodern ska dra ihop sig. Så visst borde jag litat på min egen känsla tidigare, så hade jag sluppit många dagar med detta elände.

Och nu tampas jag med mig själv lite grann, blir arg när jag tänker på hur det fick lov att bli så här, vilka misstag som begåtts. Jag har ju litat på alla inom vården. Tampas med mig själv för jag orkar inte lägga energin på att vara arg, utan vill släppa ilskan och gå vidare. Tänker på Annika och hennes symaskin. Mitt problemet är ju löst nu, och snart mår jag nog bättre. Släpp och gå vidare, Lotta.

Nästa gång vet jag att jag vet bäst. Att jag ska lita på mig själv när det gäller min kropp.

söndag 16 november 2014

Livstecken

Jag lever och mår i allra högsta grad bra, men livet just nu består mest av familjemys, att lära känna den nya lilla personen, och att hitta rutiner och sätt som fungerar för vår nya familjekonstellation. Jag är glad att vi har tid till det, och låter det ta tid.

Vi har i princip mest träffat familjemedlemmar och varit hemma. Låter den minste styra livet och vi bara hänger med. Sover, vilar, äter, ungefär. Och när han sover passar vi på att göra saker med den store. Har ett projekt om dagen, vilket kan vara att gå till mataffären eller BVC. Och det är ju inte så jättespännande att skriva om, ännu mindre spännande för er att läsa om.

Jag kom igång med promenaderna ordentligt. Vi har gått och gått med vagn och hund, långa härliga raska promenader i frisk novemberluft. Jag hann skriva ett euforiskt utkast hit till bloggen om hur jag älskar att använda min kropp igen, att svettas, andas, ta i. Åh, vad jag har njutit efter att ha varit inaktiv så länge! Men jag hann inte ens posta det inlägget innan kroppen sa ifrån. Jag har haft så ont i magen! Ringde sjukvårdsupplysningen till slut och fick beskedet sent på fredag kväll: "Packa en väska och åk in till akuten direkt!" Ont i magen efter ett kejsarsnitt är inget bra tydligen.

Vi har långt till sjukhuset, jag var trött och lite envis är jag, så jag avvaktade, och jag anar att det kommer när jag promenerar och anstränger mig, för det lägger sig när jag vilar ett längre tag. Bara att följa kroppens signaler, antar jag, hur tråkigt det än är, men det är klart att det är viktigast att allt måste läka inuti även om det ser bra ut på utsidan. Var sak har sin tid.

Den lille killen vi fick för två veckor sedan är en ljuvlig liten varelse. En lugn och glad liten person som skrattar ofta och verkar nöjd och tillfreds. Och jag njuter verkligen, försöker att suga ut varje ögonkast, varje leende, varje matning. Tänker att den här tiden aldrig, aldrig kommer tillbaka.

Och då gör det kanske inget att bloggen blir lite haltande eller att jag inte pysslar med vare sig träning eller personlig utveckling just nu. En kort yoga här och där och mag- och bäckenbottenträning är allt det blir. Det svåra är bara att inse det fullt ut, att det här är en sån kort tid och allt det kommer att komma tillbaka fortare än jag anar. Det om något är jättebra övning för mig just nu. Lugn. Allt har sin tid.



måndag 10 november 2014

Här och nu

Jag har klurat en hel del på det här med att vara här och nu en hel del senaste tiden, för jag märker så väl vilken skillnad det är när jag faktiskt är det. I bebisbubblan där vi är nu går det inte att vara annat än närvarande, och jag vill verkligen vara med om varje sekund. Det är lätt att bara förlora sig i bebisdoften, ögonen, minspelet och samspelet och tiden går utan att jag märker det. Och det gör inget.

Jag har alltid haft riktigt svårt för att vara i nuet. Eller rättare sagt, jag har inte ens förstått hur man gör. Så klart har jag läst om det, hur viktigt det är och hur man ska göra, men inte fattat grejen. Försvarat mig inför mig själv med att jag måste ligga långt framme i planeringen för att vårt familjeliv ska fungera och samtidigt har jag haft jättesvårt att släppa saker som hänt tidigare. Låtit dem uppta mina tankar länge, kanske till och med år efter år. Jag har varit ett kontrollfreak, både framåt och bakåt i tiden.

I mitt jobb som lärare ligger man alltid två steg före och har flera reservplaner igång hela tiden. Jag har också alltid varit en sån person som alltid längtat till nästa grej, kanske är det helgen eller nästa ledighet. Vilket virrevarr det måste vara i huvudet, när man aldrig får koppla av, när man alltid är på jakt eller vakt eller nåt sånt. Inte konstigt att det gick som det gick.

Sedan några månader har jag fokuserat extra på att vara i nuet och påmint mig själv varje morgon i min Daily Greatness Journal. Och jag märker direkt skillnad om jag skriver andra mål och mantran för dagen, då blir jag inte lika närvarande. Kan inte riktigt lyssna koncentrerat på andra, se dem i ögonen när de pratar, utan tänker på annat. Ligger flera steg före och tänker att jag måste vidare, göra nästa sak. Konstigt hur det fungerar det där med dagboken egentligen. Men fungerar, det gör det.

Sedan lille S kom till oss kan jag till fullo förstå det här med att vara här och nu. Helt och hållet i nuet, närvarande. Det gamla spelar liksom ingen roll och vi har gott om tid att slippa planera för det som komma skall. Det är lyx det. Det är inte många länder som tillåter oss att vara hemma båda vuxna, tillsammans, i två veckor.

Hur gör man då, om man inte har en nyfödd liten person som får en att stanna upp? Jag har provat en del olika saker som har funkat för mig. Kanske kan något fungera för dig? Eller hur gör ni för att vara närvarande här och nu, njuta av ögonblicket, njuta av livet och inte bara längta till något annat eller tänka på saker som hänt tidigare?

1. Meditera! Det allra bästa tipset! Bara sitt bekvämt, börja med några minuter, slut ögonen och bara andas. Räkna andetag om du har svårt att fokusera. I början kunde jag inte sitta och blunda alls, utan klarade kanske en enda minut, men jag hade svårt att ens stänga ögonen. För mig var det ett bra tips att inte försöka så himla hårt att inte tänka på något, utan att låta tankarna komma och gå, att det var ok. För övrigt är det ett mantra jag använder mig av: Det är ok. Allt är ok. Det ordnar sig.

2. En mindfulnessövning som funkar på mig om jag är uppe i varv är följande:
Vad hör du? Hitta ett ljud att fokusera på. Vad ser du? Hitta en sak som du ser. Vad känner du? Är det vinden, soffan du sitter på, värme från solen?
Gör sedan om det här två gånger till. Det blir svårare för varje gång, men är ett lätt sätt att stanna upp här och nu.

3. Acceptera saker som de är. Kön i mataffären, den sega bilföraren framför dig i trafiken eller kejsarsnittet du precis ska göra. Acceptera läget och andas lugnt och djupt. "Allt ordnar sig, det är lugnt".

4. Våga vara själv med dina tankar ibland. Då kan du lyssna på dig själv, vad du egentligen tycker om saker. Vad som är viktigt för dig. Du kanske får svaret på frågan du grubblat på. En ensampromenad i skogen funkar alltid för mig, så jag kan lyssna på löven och se färgerna ett tag. Se hur vacker naturen är och allt annat känns oviktigt. Våga lägga in pauser och vila, kalendern måste inte vara full jämt.

5. Värdera inte saker hela tiden! Kanske det enklaste tipset, men väldigt effektivt. Tänk så många gånger per dag tankarna vill värdera saker. Hur andra ser ut, hur man själv är. Man dömer och har förutfattade meningar. Men om man vänjer sig av med det blir det mycket lättare att vara närvarande, jag lovar. Vad spelar det för roll hur andra ser ut eller beter sig egentligen?

6. Lär dig att identifiera dina tankar. Först då kan du göra något åt dem. Jag gick i många, många år utan att reflektera hur jag tänkte eller ens att det flimrade förbi tusentals tankar varje dag. Jag bara körde på. Men när stressen lättar och man låter sina tankar vila lite grann kan man märka vad det är som händer där inne. Att observera hur ens inre dialog låter och om det är något där man vill bli av med. Det går!

Det finns säkert tusen bra tips och jag är också nyfiken på hur ni gör för att stanna upp och vara här och nu. Det är ju det enda som är viktigt egentligen och jag tänker på hur mycket tid jag har slösat genom åren på sånt jag inte kan påverka, på att oroa mig och planera för framtiden, på att analysera saker som hänt tidigare och som jag ändå inte kan göra om.






onsdag 5 november 2014

Rehab

Visst är det otroligt hur kroppen fungerar? Först kan den skapa och bära ett barn i nio månader och sedan genomgå ett kejsarsnitt, som är ett rätt stort ingrepp ändå. Klara vakna nätter och samtidigt återhämta sig. Just nu pågår verkligen rehab för min kropp, för att hitta tillbaka till någon slags form. Och då menar jag att läka. Det är inte tal om någon träning alls.

I knappt två dagar var vi kvar på BB och jag skulle ljuga om jag sa att det inte gjorde ont efter snittet. Jag var förberedd och påläst men så klart är det omöjligt att förstå hur smärtan skulle kännas i just  min kropp. Jag var uppe på benen samma kväll och tog små korta promenader i korridorerna, men det var inget roligt. Vi åkte hem med rekommendationen att röra på mig lite och ofta och jag kom ut på första lilla promenaden med vagnen dag 3. Dag 4 och 5 kunde jag utöka sträckan lite grann och dag 5 tog de smärtstillande tabletterna jag fått med mig hem slut.

Idag är det dag 6 och jag är förvånad hur bra kroppen mår. Det går fort framåt och det är nog tur att det bränner lite i såret fortfarande, annars hade jag nog kört på för fort. Gördeln spände jag på mig dag 3 och den gör underverk med att dra ihop livmodern och magen, och stöttar samtidigt snitt-såret när jag rör mig. Jag märker att jag kan dra åt gördeln lite mer för varje dag.

Knipövningar började jag med ganska direkt men jag märker att jag inte tappat så mycket kraft där den här gången, jämfört med förra gången. Skönt! Snart är det också dags att börja använda mammamage-appen, de enklaste övningarna där. 

Men som sagt, jag skyndar långsamt. Fokuserar på läkning och rehab först. Magen måste läka. Det är ändå ett stort ingrepp som skett. Sedan kan jag börja bygga upp kroppen och konditionen igen, men först då.

Och vet ni, innan, under och efter kejsarsnittet var jag så lugn, så lugn. Låg med slangar överallt från kroppen, andades lugnt och djupt och kände sådan ro. Inget de gjorde med mig var något skrämmande eller obehagligt, fast det kunde ha varit det. Jag kände verkligen andningens kraft, hur enkelt och kraftfullt man kan styra sina tankar, sin puls och sitt lugn. Häftigt, var det.

Jag ser att det ser ut som om jag går jättefort, men sanningen är att jag mer går i snigelfart. Helt ok. 

söndag 2 november 2014

Du liten

Du med de mörka blå ögonen.
Du med den kloka blick som ser rakt på mig ibland när du vaknar till.
Som om du undrar vart du har kommit.
Som om du känner mig väldigt väl.
Du är så innerligt välkommen och jag är så glad att det blev just du.
Med små, små tunna fötter och fingrar så späda.
Du gnyr lite försiktigt, gör inget väsen av dig.
Tänk att det var du som fanns där inne.
Tänk att det var dig jag längtade efter i alla dessa år.
Och tänk att jag var orolig, tänk att jag var osäker.

Jag visste inte att kärleken kunde bli så omedelbar, jag trodde den skulle växa fram.
Trodde jag skulle behöva lära känna dig först.
Men från första sekund fanns den där.
Kärleken, lyckan och känsligheten.
För stort för att kunna förklara.
Kärleken som kom, lugnt och stilla, en eftermiddag i slutet av oktober.

Att se dig med din bror är helt magiskt.
Han grät av glädje när han hälsade på dig på BB och tårarna kommer när han får hålla dig i sin famn.
Hans liv är också komplett nu, han är så lycklig, och precis så fin med dig som jag trodde.
Jag visste inte hur rätt det kunde bli.
Det vet jag nu, och jag njuter fullt ut av varje ögonblick.
Tänker inte slösa en sekund.
Snart är du också stor.

Hur ska jag kunna skydda dig mot allt ont?
Jag vill kapsla in dig och spara dessa dagar i vår bubbla.
Bara vara vi och inget kan störa.
Låta timmarna gå när jag bara tittar på dig.
När jag luktar på dig.
Den där doften, alltså.
Du liten.
Med de mörka blå ögonen och de minsta, tunnaste fötter jag sett och tår som inte ser ut som mina.
Du är min finaste skatt, min extra lycka som kom när jag minst anade det.






måndag 27 oktober 2014

Att vänta

Vad har jag att vänta mig? Det jag väntar på är så oerhört galet konstigt och underbart på en och samma gång. Men jag vet inte vad jag ska föreställa mig, det var så längesedan och allt är så annorlunda nu. Jag är annorlunda. Familjen är annorlunda. Livet är så annorlunda. Kommer det att märkas? Kommer det bli skillnad den här gången?

Det är nu jag verkligen måste använda allt jag lärt mig senaste året, allt som hänt och allt yogan och meditationen har lärt mig. Att andas och ha tillförsikt att allt blir till det bästa, trots att allt förändras och att jag inte har kontroll över något. Att släppa taget och inse att jag inte kan och vill veta allt. Det blir som det blir och det blir bra. Att vara här och nu och inte rusa iväg i tankarna, att inte tänka det värsta, att inte tänka så mycket alls. 

Jag är förväntansfull och nervös, över förlossningen så klart, men kanske ännu mer över allt det som kommer sen. Vad är det för en person som kommer att komma till oss och hur kommer det förändra oss? Hur ska livet bli? Är det slut på allt vi har nu? Eller vad börjar?

Jag fördriver dagarna nu med vila, lite korta promenader och mys med den store som har höstlov. Han längtar så och kommer bli den finaste storebror världen skådat. Nu är det bara ett par dagar kvar och jag både vill och inte vill att tiden ska gå fort, en konstig känsla. Jag är färdig med magen och redo för nästa fas av livet. Nyfiken på att se hur livet kommer att bli. Vill börja det nya livet med kroppen som min egen och ta mig an utmaningen i det nya. 

Allt är tvättat, fixat och uppställt här hemma, allt som kan förberedas i alla fall. Jag upplever att vi ändå är coolare den här gången. Vi visste så lite då, för tio år sedan, och vi, eller jag var mycket mer osäker då. Min hud har blivit tjockare och jag har fått mer erfarenhet. Jag kan ta egna beslut och så på mig. Då läste jag allt jag kom över, tidningar som Mama och Vi föräldrar, forumet Familjeliv och böcker som Barnaboken. Vi gjorde som det stod där, och jag kände mig eländig som aldrig nådde upp till alla tjusig ideal i tidningarna eller blev lika duktig som mammorna på Familjeliv. Där är jag inte längre i alla fall. 

Jag har tagit ett par jobbiga beslut angående förlossningen och tiden efter och jag känner mig stolt och landad i det. Glad att jag känna att jag är med och bestämmer den här gången, att det här är mitt barn och att jag vet bäst. Det har nästan känts skönt att kunna stå upp för något som är viktigt för mig, och att ha varit tvungen att känna efter långt inne i det djupaste. 

Jag är jätteglad att det kommer ett barn till oss på hösten, min favoritårstid. Jag känner mig som mest harmonisk så här års och kan landa i lugn och ro inne bland alla tända ljus. Och snart kommer julen, och det blir en jul med en ny liten person som ska vara hos oss för resten av våra liv. Det har jag svårt att förstå, att det som rör sig inuti magen och gör att jag inte kan sova på nätterna, ska ut snart och ska i den lilla overallen som hänger redo på kroken i hallen. 

Hur söt?
Storlek 160 bredvid 60.


torsdag 23 oktober 2014

Som tortyr

Jag som skulle ladda inför nästa vecka hamnade i en knapp vecka utan sömn. Jag har inte kunnat sova! När allt flyter på tänker man inte nämvärt på sömnen men när den inte fungerar märker man hur basal och viktig den är, och jag är oerhört tacksam för att jag brukar sova bra. Lätt men bra, gärna från senast 22 och 8 timmar framåt. Jag gillar att sova tidigt och är en riktig morgonmänniska.

Jag har ändå gjort allt rätt; varvat ner på kvällarna, druckit kamomillte, fått massage, kvällsyogat, mediterat, badat varmt och skönt, tagit magnesiumtillskott och läst en stund, precis som vanligt och lite till, alltså. Men det har bara inte gått! Vet inte om det varit hormonerna, brist på motion, för mycket vila på dagarna, krypningarna i benen, halsbrännan, någon brist eller om jag bara kommit in i en ond cirkel.

Paniken man känner när timmarna går och man ser siffrorna på klockan i sovrummet är fruktansvärd. Och en natt eller två kan man ju stå ut med och kanske tänka lite positivt kring, att imorgon, då ska jag sova bättre. Men när det går nästan en vecka utan mer än bara lite slummer på morgonkvisten, då är det inte särskilt roligt längre. Hela livet blir som förstört. Man kan inte se något positivt. Vill bara ligga ner och vila, orkar inte engagera sig i något. Inget är roligt, livet blir som i en grå dimma. Jag har inte orkat läsa bloggar, inte kommentera hos er. Har inte orkat umgås med min familj. Har hasat runt i myskläder med fläckar på.

Och jag kan mycket väl förstå varför man använder utebliven sömn som tortyrmetod. Jag skulle erkänna all världens brott jag inte begått efter bara ett några sömnlösa nätter.

Men så. I natt har jag sovit igen! Och livet börjar få färger igen. Jag känner mig som jag, gladare, positivare och helt vanlig. Det är som livet är helt förändrat och det är underbart. Tjoho!

 Rosor på kind igen. Tänk vad en natt kan göra.

(Receptet den här gången var gravidanpassat efter ett panikartat samtal till MVC. Två alvedon innan läggning, fungerar milt avslappnande. Och min käre bättre hälft som på alldeles eget bevåg satt och klappade mig på benen och ryggen tills jag somnade.)

måndag 20 oktober 2014

Om att hinna saker

Jag har definitivt sagt det många gånger. Du har kanske sagt det. "Jag hinner inte".

Egentligen tror jag mer att "Man hinner det man verkligen vill". Att säga att man inte hinner är ibland bara ett svepskäl. Det var planerat kräftskiva i arbetslaget och jag ville eller orkade verkligen inte gå, det visste jag från början, men jag låtsades att jag var lika intresserad som de andra och nickade när anmälningen skulle göras. Jag var mitt uppe i stora graviditetströttheten och visste att jag inte skulle orka en fredagkväll då jag jobbat hela dagen. Vågade inte eller ville inte vara annorlunda. Tänkte köra med min gamla slagdänga att jag inte hann, eller hade något annat planerat, men sa inget. Till slut, först när dagen var inne hade jag modet att säga sanningen, att jag inte tänkte komma. Alla hade förståelse.

I samma vecka hörde mitt gamla tjejgäng av sig, det var dags för fikaträff. Det orkade jag, för jag kände att det skulle ge så mycket energi. Jag ville det jättegärna! Hyckleri kan tyckas att jag ville och hann det enda men inte det andra, men man hinner det man vill, och det här ville jag. Väldigt gärna. Och jag önskar att jag alltid kan vara rakare med anledningen till att jag inte kan. 

Jag har tidigare vänner som det har varit stört omöjligt att bestämma något med. De hinner inte då, inte då, kanske -om jag kan stå stand by- kan de klämma in mig med kort varsel. De kommer försent till bestämda tider för att de inte hann. Annat har "kommit emellan", andra viktigare saker. Jag vet inte hur många gånger jag har stått i tid och väntat på en kompis som varit sen. Precis som om min tid varit mindre viktig än hennes. Det är såklart frusterande, men det värsta för mig är att det inte går att vara ärlig. Vill man  inte så vill man inte, det är inte konstigare än så. Så klart är schemat fullspäckat ofta och ibland hinner man verkligen inte. Men om vänner inte hinner träffas och det händer gång på gång kanske det inte är så viktigt för dem. Riktiga vänner hinner en annan gång. Det är därför de andra numera är vänner jag rensat ut.


Kanske är det mer ärlighet jag efterlyser, eller mer styrka att våga säga att man inte vill. Eller att man inte vill lägga sin tid på en sak. Att det kostar för mycket just nu eller att man prioriterar annat. Mer och mer har jag fått svårt med hyckleri. Raka rör uppskattar jag allt mer. Alla har vi samma mängd tid som vi vill förvalta på olika sätt. Man väljer vad man vill göra och prioriterar och väljer bort. Jag själv har senaste året blivit bättre på att känna efter vad jag ska prioritera, vad som ger mig energi, vilka som ger mig energi. Det sparar mycket tid och energi för mig själv och jag hamnar allt mer sällan i situationer där det känns fel i magen, eller att jag "sitter av tid".

Till exempel prioriterar jag vänner som ger och inte tar. Jag prioriterar vila och återhämtning och tid med familjen. Jag prioriterar frisk luft, gärna i skogen. Prioriterar tomma dagar här och var, luft i kalendern. Prioriterar bort sociala sammanhang som känns fel och överlag saker som jag känner att jag "måste". För jag måste inte utan kan tacka nej.

Jag ska försöka att bli mer ärlig med varför jag tackar nej. Det går att förändra, det vet jag efter att på några månader månader medvetet ha arbetat bort mitt inre mantra "Gud vad dum jag är!" när jag gör fel på något sätt. För att säga nej till sånt skapar också mer tid och plats för sånt som verkligen är viktigt för en. Jag ska också dra öronen åt mig ännu mer när bekanta säger att de inte hinner träffas, gång på gång. Det som är viktigt för en hinner man. Det är i alla fall min föreställning.




onsdag 15 oktober 2014

Landar och laddar

Idag slutade jag jobba och tanken är att jag inte ska jobba igen förrän i augusti. Det var med en konstig känsla jag gick hem från mitt tomma skrivbord, tomma hyllor, tomma skåp och hurts. Allt var utstädat och tomt. Datorn inlämnad och tårtan köpt. Trodde inte det skulle kännas jobbigt, men det gjorde det. Det blev långa, ärliga kramar och det kändes väldigt fint. Människorna, mina kollegor och somliga riktigt goda vänner, kommer jag att sakna, men inte stressen, det låsta läget och känslan av att inte kunna påverka och utvecklas.

Jag var på jobbet tre timmar idag och gjorde egentligen inget vettigt. Min ersättare har tagit över mina arbetsuppgifter så jag behövde bara plocka det sista, småprata och fika. Till sist åkte jag hem och satte mig i soffan. Och lade mig. Och bara tokslocknade, så trött var jag. Ni vet, när man haft ett mål, en deadline att sikta mot rätt länge, så orkar man dit men inte längre. Ungefär så känner jag. Och jag klappar mig på axeln för att jag orkade så länge jag behövde utan att för den sakens skull ge avkall på mitt mående. Men nu behöver jag inte orka mer, och det känns fantastiskt.

Nu har jag ett stort behov av att bara vila. Hitta kraft igen. Landa och ladda för det som komma skall. Nervositeten börjar komma, det är så nära nu. Jag vill ladda både fysiskt och mentalt. Och det är verkligen nu som all meditation, all yoga och mina nya tankesätt behöver komma till användning. Att andas djupt och tänka positivt. Eller snarare tänka att det blir som det blir, och det blir bra. Se allt det fantastiska, allt nytt som kommer, i stället för mina gamla katastroftankar om allt som blir annorlunda och svårt. Det som kommer är ju rent av ett mirakel.

Nu behöver jag landa och ladda.

Uppladdning med bästa hundkompisen. 

måndag 13 oktober 2014

Skrew it

Vi är normalt så där "duktiga" och städar hela huset på söndagar, tvättar, viker tvätt, veckohandlar och har skärmfritt. Det låter jättetråkigt, och visst, städningen är väl inte den roligaste biten, men känslan på söndag kväll när vi har umgåtts helt utan skärmar (fattar ni vad mycket tid man vinner? Prova en dag!), kyl och frys är fyllda, huset luktar rent och garderoberna är påfyllda med rena kläder igen, är obetalbar. Det passar oss i alla fall, vi har provat alla möjliga modeller.

Hur som helst, igår var en sån där dag där vi var ur form. Vi hade haft två sena kvällar både fredag och lördag. Lördagen blev alldeles för mycket fysiskt ansträngning för min gravida kropp, och den svarade med feber igår. Vi var kort sagt lite ur slag, hela familjen, igår. Vi låg mest i små högar här och där och ojade oss.

Så det fick bli en vad vi kallar vi-skiter-i-det-dag. Jag låg och sov på soffan när sonen kom smygande med en lapp i handen. Han och pappan hade bestämt att det skulle bli en vi-skiter-i-det-dag och på lappen hade han på sin egen engelska skrivit "Skrew it" för att jag skulle förstå vilken sorts dag de skulle bli. En dag då vi mest låg och vilade, slappade, åt vad vi kände för. Kollade skärmar tills ögonen blödde. Så där förbjudet.

Och vet ni, ibland är det så himla härligt att göra precis tvärtom. Vara oduktig om man alltid är så duktig. Göra något tvärtom. Bryta rutinen. Leka lite baklängesdag. Släppa garden. I alla fall jag behöver det då och då, om inte som en påminnelse om att jag inte måste något, även om jag har bestämt. Jag gör som jag vill. Ibland är det fantastiskt att tänka eller säga skrew it, eller screw it kanske. Strunta i allvarligheterna för en stund eller dag. I dare you!

Lycka är att kunna dricka en svag latte igen.




fredag 10 oktober 2014

Snacka om överraskning!

När jag hämtade posten igår låg där ett stort kuvert från Postnord. Ni vet, ett sånt där som man känner på sig innehåller något annat än en räkning eller reklam. Det var lite extra tjockt och hemligt, så där.

För 20 år sedan hade Postmuseet en satsning där man kunde skriva ett brev till sig själv, som ett tidsdokument, och skicka in till dem. De skulle förvara breven i 20 år, och sedan skicka tillbaka till folk. Nästan 20000 människor nappade. Det här har jag ju så klart inget minne av att jag gjorde då, 19 år gammal som jag var. På den tiden var jag med på allt som hände, och tyckte nog förmodligen att detta var både självklart och förfärligt spännande att göra.

Nu var det då dags att skicka tillbaka breven till alla som skrev 1994, i samband med att en del av breven ställs ut i en utställning på Postmuseum, som öppnas 5 november. Vilken tidsresa! Åh, vad roligt det hade varit att gå och se den utställningen!

Jag hade fyllt mitt brev med kvitton, foton, lappar och såna saker, och så klart ett brev till mig själv. Både med lite tankar och funderingar, men också vad mjölken kostade (5.98:-) och vad som hände i Sverige, världen och mitt liv just då. Jag hade precis tagit studenten. Satt i min etta på 26 m2 och jobbade sista veckan på bageriet. Det här var veckan innan jag skulle bege mig med en kompis och en ryggsäck med Aeroflot till Thailand och hela livet var spännande och låg framför mig, som ett blankt blad. Jag kunde göra vad som helst! Brevet andas livsglädje och sån där ungdomlig känsla som man lite vagt kan minnas. Det var innan fast jobb, villa, barn och räkningar. Innan LIVET riktigt hade börjat.

Jag skrattade högt för mig själv när jag läste följande rader ur brevet:

Är du gråhårig, Lotta? Vad gör jag egentligen år 2014? 
1. Sitter i fängelse? 
2. Är död? 
3. Är invalid?
4. Har man och barn 
5. Är rik och berömd? 
6. Är knarkare? 
7. Är ensamstående?
8. Är lycklig? 
9. ???

Alltså, det här är ju obetalbart. Jag hade ju humor på den tiden. Vilken överraskning och vilken grej att spara. Kanske göra om, på egen hand? I skolan brukar jag låta mina elever skriva brev till sig själva första tiden i sjuan, som de får tillbaka när de slutar nian, vilket brukar vara uppskattat. Det här gjorde helt klart min dag, och kanske var det någon mer där ute som fick ett kuvert från Postnord igår...






onsdag 8 oktober 2014

Maten, maten

Vilken skillnad maten kan göra för måendet och energinivån! Vi har fått till riktigt bra mat under en tid, och det märks direkt. Man känner sig lätt, pigg, fräsch, energisk och känner hunger och mättnad på rätt sätt. Inte tung mättnad utan fräsch, om ni fattar.

Utan att vi planerat det så, har det blivit mycket vegetariskt och fisk i veckorna och lite mer kött som t ex kyckling på helgerna. Vi har frossat i lax och grönsaker. Enkel snabb mat med rena råvaror. Lite färre kolhydrater, inte så att vi inte äter det, men inte så lika mycket som förut. 

Och sonen har oh!:at och mmm:at åt det mesta även om han önskade pannkakor en dag. Och då fick han det, inga konstigheter. Maten får inte bli ett tvång, måste eller något jobbigt. 

10-minutersmatlagning, snabbare än att åka till Mc Donalds. Vår egen uppfinning: "splitterlax" (stek lax alldeles knaprig i het panna, dela i små pyttebitar med stekspaden, och krydda med chili och örtsalt) med frysta påsgrönsaker. Her-re-gud så gott. Detta är snabbmatens Rolls Royce hos oss just nu. 

Broccolibollar före

Broccolibollar efter
Vi serverade med spenathummus och grönsaker i pitabröd.

Spenathummus m soltorkade tomater


Efterrättsglass a la express: frysta bär, fryst banan och kvarg alt yoghurt. 

Fruktsallad. Fredagsmys och lyxfrukost!

Juice på päron, äpple, ingefära och lime

Mycket juice blir det. Här med ananas, mango, och ingefära.

Eller nya höstfavoritsmoothien på päron, lingon, yoghurt och mjölk. 
(Smoothien är normalstor, glaset är gigantiskt)


Har också testat bönpasta. Ja, det funkar, det känns lite ovanligt men gott, med konsistens lite som halloumi. Det byter jag gärna ut pastan mot då jag får ont i magen av det. 

Jag märker direkt när jag äter fel. Blir låg i energi, tung i kroppen och får ont i magen. Klart vi också äter sån mat också, och fika och sånt, men kroppen säger ifrån. Ibland är det värt det, ibland inte. En kväll, då maken var utomlands, och det var sonens bestämmarkväll, blev det köpepizza. Inte vad jag skulle valt, men inget jag får dåligt samvete för. 

Och jag är så glad över hur lätt det är att påverka sitt mående med den kost som passar ens typ (vet att vi alla mår bra av olika saker). Glad för att vi har hittat vår mat. Glad också för vårt nya sätt att laga mat; förbereda mycket på söndagen och sen laga mat för två dagar i taget. Passar och hjälper oss jättemycket! 






söndag 5 oktober 2014

Brev från Lotta 2013 till Lotta 2014

Den 5/10 2013 skrev jag ett brev till mig själv om ett år. Det var en av sakerna man skulle göra i början av användningen av Daily Greatness Yoga Journal. Där och då hade jag precis varit sjukskriven, eller så var det nån av de sista dagarna. Jag hade börjat någonstans, tagit små, små steg på en resa. Jag tejpade in brevet längst bak i dagboken, och har sett det sitta där nu i ett år, men jag har inte rört det förrän nu. Innan jag öppnade det var jag säker på att det skulle vara tårdrypande, ångestladdat och med en massa elände i, men jag hade fel. Det var egentligen ganska positivt och framåtsyftande. Som om jag visste vad jag kunde klara av. Därför vill jag gärna dela med mig av det, jag skäms inte alls för det utan är snarare rätt stolt över mitt år. Här är mitt brev:

5/10 2013

Hej Lotta!
  
Jag hoppas att du har kommit en bit på väg i ditt nya sätt att leva. Det är du så värd! Hur kunde du stå ut så länge och se ner på dig själv så länge? Jag hoppas att du känner dig mer fri och glad än för ett år sedan. 

Har du hittat vad du gillar än? Jag vet ju hur kreativ du är som både målar akvarell, syr, snickrar, fixar och donar, men det hade du visst tappat bort på vägen. 

Jag älskar dig så mycket, och det enda jag vill för dig är att du skapar ett bättre liv för dig. Ett liv där du är kreativ, tokig, underbar, positiv och sprudlande. Och konstig och udda, men vet du vad? Det är ok. Du får vara hur du vill och låt ingen få dig att tro något annat. Du är helt fantastisk precis som du är, och människor ska vara glada som får möta dig. 

Har du blivit bättre på att säga ifrån? Hoppas det! Säg ifrån som en sport minst en gång om dagen annars! Du är ingen dörrmatta, det vet du ju. Du är en cool, annorlunda tjej med tusen idéer och järn i elden. Glöm inte att pausa -stanna upp varje dag och andas och ta in. Meditera, yoga varje dag, det är vägen för dig. 

Jag är så stolt över dig min älskade Lotta, glöm aldrig det! 
Puss Lotta 2013



Idag summerade och utvärderade jag mitt år. Klurade på en fortsättning, på hur nästa år ska formas. Det är underbart att ta sig tid att göra det, att lägga den tiden på sin egen utveckling. På jobbet är jag  noga med att skriva planeringar, uppföljningar och utvärderingar, och jag är noga med saker hemma och i sociala samanhang. Men man själv och ens egen utveckling är ju minst lika viktig, om inte viktigare. Idag är också starten för mitt nästa är, denna gång med den vanliga Daily Greatness Journal. Kan nästan inte bärga mig, tänk att jag har ett helt tomt, blankt år framför mig, som jag formar som jag vill. Jag har mitt kommande år i mina händer och jag startar det med lite nya, öppnare ögon. Känns lite som nyårsafton, faktiskt. Ja, nyårsafton i oktober, det är min melodi, det. Gott nytt år! 



tisdag 30 september 2014

Komma vidare

Ni som läst här ett tag vet hur jag stridit med mig själv och mitt jobb. Har velat hitta något som jag utvecklas av, som ger glädje och energi, som gör att jag mår bra. Har stångat mig blodig i jakten på vad jag skulle göra i stället. Gjort listor och tester, läst en massa självhjälpsböcker. Har också släppt tanken och bara försökt låta det ge sig själv. Det här har jag hållit på med fram och tillbaka i kanske två år, dock med mer lugn senaste tiden.

Men när det inte händer, hur gör man då? Månaderna och åren går. Jag får aldrig någon vision om vad jag ska göra i stället. Har ingen längtan direkt till något specifikt, oavsett hur jag tänker och hur många tester jag gör på nätet och i olika tidningar. Det är mer en diffus längtan och vetskap om att något annat vore bra för mig. Nu får jag snart en naturlig paus i och med förälraledigheten, men sen då?

Jag har ett fast jobb sedan länge. Det är tryggt, säkert och i grund och botten ett jobb jag valt för att jag tycker det är himla roligt. Men jag har gjort exakt samma sak i 14 år, år ut och år in, och har en arbetsplats där jag inte kan må optimalt och inte kan ha exakt den kreativa och drivande rollen jag vill ha. Det gick till en punkt där kroppen sa ifrån och jag blev sjukskriven för ett år sedan. Jag tog mig tillbaka men är kvar på samma arbetsplats och har fått hitta strategier för att inte bli knäpp av jobbet. Och så kan det ju inte vara i längden, såklart. Jag är en kreativ själ och behöver få utlopp för det, inte hela tiden slå bort den sidan och ta på mig allt mindre på jobbet för att orka. Det är inte jag.

Men jag känner mig fortfarande vilsen. Är väl inte jättesugen på att skola om mig i flera år, kanske om jag visste vad jag ville, men inte på rak arm, bara för att komma bort. Det ska mycket till för att dra igång en ny utbildning som lite äldre, med familj, hus och liv, ja ni vet. Jag känner mig också frustrerad över att yrkesvalet jag gjorde blev den väg jag tog, för ibland känns det som om jag blir fast på den vägen resten av mitt liv. Ja, jag känner mig fast.

Så lyssnar jag på poddar och läser bloggar av folk som satsar, som vågar, som jobbar med sina bloggar och sin träning och allt vad det kan vara. Följer sina drömmar, sätter upp mål, strävar någonstans. Har drivkraft. Det skrivs mycket om att man ska jobba med det man älskar, då känns det inte som om man jobbar. Och jag blir allt mer frustrerad, fast jag försöker att hålla mig lugn.

Jag vill ha den där idén, den där gnistan. Som jag kände två gånger för något år sedan när det kom ut jobb jag verkligen ville ha. Ni vet så där så det pirrar i magen och man skickar in sin ansökan direkt och kan inte sluta tänka på att de ska höra av sig. Men det var fler som ville ha de jobben, och de gick inte till mig (vilket tog ner mig på jorden, jag som alltid hävdat att det är lätt att få jobb om man bara vill).

Läser förra veckans peptalk "Det börjar med kärleken" hos Olof Röhlander och fastnar på första punkten "Upptäck något att älska", mycket frustrerad. Hur upptäcker jag något att älska? Har du gjort det? Hur har du gjort? Snubblat över det? Letat? Jag gillar mitt yrke, men jag älskar det inte.

Vi diskuterar det mycket hemma, och frågan är om man måste hitta något att älska. Går det att vara nöjd som det är eller måste man hela tiden sträva vidare, leva sin dröm, säga upp sig från det vanliga livet som lärare, sjuksköterska, ekonom eller vad det nu kan vara, och hitta "det där"? Eller blir jag så här förvirrad över att jag "borde" hitta något att älska, att arbeta med? Samtidigt som jag vet att mitt jobb inte är bra för mig? Gaah, det snurrar i skallen av alla de här tankarna. Vad tänker ni? Ni stackare som orkade ta er igenom hela den här långa texten...




lördag 27 september 2014

Att spara i en liten ask

Vi har haft honom, bara honom, i tio hela år. Han är självständig, han är på väg att frigöra sig. Han är ändå vår förstfödde och vår älskade V. Han är den finaste tioåring jag vet; han är klok, artig, mysig, smart, kreativ och nästan alltid glad. Positiv och med en aptit på livet. Och han är på väg att bli stor.  Han cyklar själv till badhuset och badar med kompisar. Han går hem själv från skolan med egen nyckel och fixar mellanmål till sig själv.

Men ibland kommer det ett sånt där ögonblick, då han kryper intill i soffan. Han visar ett youtubeklipp och lutar huvudet mot min axel. Och jag kan inte förmå mig att titta på klippet, utan blundar och bara andas in hans doft i håret. Det varar inte länge, men åh, då är jag i nuet. Vill inte missa en sekund, för jag inser att tillfällena blir allt färre.

Jag önskar så mycket för honom i livet och jag vet att han måste möta svårigheter på vägen själv. Jag kan inte skydda honom mot livet, bara förbereda honom. Jag önskar honom glädje, kärlek och lycka så innerligt att jag knappt kan tänka på det. 

Min fina, fina unge, som snart inte är den ende längre. 

torsdag 25 september 2014

Dear stress, let´s break up

Jag har skrivit om det tidigare, att skala av och prioritera rätt saker i livet. Jag hade i alla fall med åren tagit på mig uppgift efter uppgift som bara skapade mer och mer stress hos mig. Jag reflekterade inte ens. Saker som tidigare var självpåtagna uppgifter som skapade mig en massa onödig stress. Saker man så klart kan göra om och när de känns roliga, men som inte är de allra viktigaste i livet. Jag är jätteglad att jag under senaste året har omvärderat vad som är viktigt och kunnat identifiera sak efter sak som stressat mig. Och att jag faktiskt har förändrat mig och mitt liv, lite i taget. Det går. Du kanske har dina egna saker som du samlat på dig, som stressat, men det går att förändra, jag lovar.

Mycket på jobbet kan jag inte påverka, förutom hur jag förhåller mig till saker och ting. Att sätta min egen ribba t ex. Jag kan också välja om jag måste ta på mig alla extra uppgifter på jobbet, som jag också gjorde förut. Fixa blomma till den som fyllde år, styra upp fikalistan, beställa materiel t ex. Och i takt med att jag tog på mig mer saker, desto mer instängd kände jag mig samtidigt som jag kände mig behövd och viktig. Nu tänker jag mer så att vi är 11 personer i mitt arbetslag som kan dela på uppgifterna.

Men det mesta hemma kan jag faktiskt påverka, och det kan vara nyttigt ibland att ta en sak i taget och ställa sig frågan om detta är något man verkligen vill eller något man känner att man måste. Det är så klart olika saker för alla personer, men här är lite av sånt som gav mig jättemycket stress förut, och som jag har minimerat nu:

Köpa present till personalen på förskolan/fritids/skolan vid jul och sommar. Eller ännu värre: göra presenter till dem, hur ambitiöst? En jul tovade jag jättefina juldekorationer till alla fröknarna på förskolan och gav med små personliga hälsingar till, helt galet. Måste man köpa en present så måste det inte vara jag som gör det. Man kan gå ihop flera stycken och turas om. Och ibland räcker det med bara orden "Tack för i år" eller ett handskrivet kort. Och det går jättebra även om man inte gör något alls vill jag poängtera. 

Betala räkningarna. I många år skötte jag familjens ekonomi. Det var den värsta stunden i månaden, för jag tycker det här med pengar är riktigt jobbigt. Att se de utgifter vi hade och hur mycket pengar som försvann. En dag sa min man att han kunde ta över, och den tanken hade inte ens slagit mig, det var ju min uppgift. Jag var familjens ekonom. Men sedan dess sköter han det, han som inte har ont av det alls. Ibland blir det fel och det kommer en påminnelse, men det är priset jag får betala för att lätta på ansvaret. Och det är värt det. Jag får komma ihåg alternativet.

Trädgården och huset inne. Det skulle vara fint, välordnat och snyggt. Inget fick ligga framme och hemska tanke, jag bäddade om sängen innan jag gick och lade mig. Jo, det är sant, det skulle vara perfekt när jag gick och lade mig. Det var jätteviktigt för mig att det alltid var undanplockat ifall någon kom på besök, eller att det var välskött i trädgården när folk gick förbi och kikade in. Nu bryr jag mig inte så mycket om trädgården, jag gör det som är roligt och ger energi. Det har nästan blivit lite sport att låta det vara lite hipp som happ och vara ok med det. Både ute och inne i huset och även om det kommer någon och ringer på bara så där. Spelar roll.

Födelsedagar i släkten. Jag hade koll på både min familj, släkt och mina vänner och min mans familj och släkt. Det var jag som köpte presenter i god tid och såg till att de blev skickade. Nu sköter jag min sida och han sin, vilket betyder att jag inte kan kontrollera att det blir "rätt" present eller att den kommer i tid. Om det ens blir en present. Men det är bara skönt att slippa den kontrollen.

Det är många andra saker också som jag har lyckats förändra, och det är en skön känsla att se med lite facit i hand, att jag faktiskt har makten i mina egna händer att förändra mitt liv. Jag är inget offer och jag har varje dag ett val om jag vill fortsätta som jag gör. Det kräver medvetet arbete, men är värt det när man märker hur mycket bättre livet blir utan alla små saker som stressar en, helt i onödan. Och det känns också viktigt att klappa sig själv på axeln och tänka "bra jobbat", för såna här saker kommer inte av sig själv. Det är ett jobb som jag slitit med alldeles på egen hand. Yey!











måndag 22 september 2014

Skogen, lyckan och de små tingen

Jag har inte varit så trött de senaste dagarna och mitt magonda har släppt lite, det är ungefär som att ha fått livet tillbaka en smula. Så i helgen har jag både orkat promenera och vara ute i solen. Och igår, då  det blev lite svalare hade vi världens bästa dag. En sån dag som kostar så lite men ger så mycket. Vi drog till skogen. Som är helt gratis och full av syre, energi och glädje. Och jag är så glad att jag orkar igen, för det är sånt här jag gillar allra mest egentligen. Skog och mark och att vara med familjen. Friluftsliv.

Det är så enkelt att packa lite korv i en ryggsäck och ge sig av när andan faller på, och vi har skog så nära åt nästan alla håll. Och det händer något fantastiskt när man kommer ut i skogen; barn som suckar av lycka och bara hittar en pinne som leksak, eller klättrar, springer eller täljer. Och att kunna ha hunden lös och han bara går och nosar och strosar. Inte en levande själ så långt ögat kan nå, fast vi inte är särskilt långt borta.

Och så en eld. Finns det något mer magiskt? Grilla några korvar, småprata och äta ihop. Det behövs inte mer än så för att ladda batterierna. Igår var vi på en av Friluftsfrämjandets basplatser, och där finns kojor, klätteranordningar, ringar att hänga i och en jättefin grillplats. En stund där, och jag kände att allt liksom föll på plats, det är det jag älskar. Jag är också jätteglad att hela familjen gillar det lika mycket, att vi har det gemensamt.

Och att komma hem sen, lite rosig om kinderna och med röklukt i kläderna. Kanske ta ett bad eller slappa med en bok en stund, alldeles trött av den friska luften, en sån underbar fortsättning på dagen.

Jag är så tacksam för de här små stunderna, för att hösten äntligen är här och för att vi har det så lyxigt att vi kan ta oss ut i skogen och göra sånt här. Lycka!