tisdag 25 mars 2014

Däckad

Ligger nedbäddad och utslagen i feber. Hur trött kan man bli av feber egentligen, och hur gick det till? Jag som aldrig hade feber förr, men nu är jag helt däckad. Okej, lite på bättringsvägen idag, tack och lov. Så pass att jag kan vara uppe lite och kika lite på internet och andras bloggar. Det har jag inte orkat på några dagar, så det är ett bra tecken. Yoga och träning finns dock inte på kartan just nu.

Och under tiden drömmer jag om sommarsemestern. Vart vi ska åka i år. Hela familjen längtar till Florida, och jag vet att det är galet varmt i Florida på sommaren, men när annars kan man åka iväg ett par veckor som lärare? Jag var inne hos min chef förra veckan och fick på nåder vara ledig en dag i april när maken ska tävla i crossfit i Falun.

Men så klart, det är ju underbart i Europa också. Jag tänker Franska atlantkustens breda stränder, Siciliens underbara atmosfär, Sardinien, båtluffa i Grekland eller varför inte Mallorca? Det finns ju så mycket att välja på! Snacka om i-landsproblem.

Och jag tittar ut i trädgården, som är en rätt sorglig historia. När vi flyttade hit fick så mycket annat fokus, och vi bestämde oss då för att det var ok att trädgården var så tråkig. Det var ett val vi gjorde. Och då får man ju stå för det alla dagar på året. Just nu i livet vill jag inte lägga min tid på trädgården och då är det ingen idé att drömma om en trädgård som tagen ur ett engelskt trädgårdsprogram.

Hur som helst blir det mest drömmar just nu, så här ifrån soffan, en solig men däckad dag i mars.

Eller kanske Kalabrien igen?


torsdag 20 mars 2014

Tränar på att vara besvärlig

Något som säkert bidrag mycket till min utmattning var det där draget jag har, att inte klaga, köra på, svälja, knyta näven i fickan och vara den duktiga flickan. Duktiga flickor säger inte ifrån. De ber nästan om ursäkt för sig själva. Det gjorde jag, jag ville vara så duktig, så obesvärlig, att jag inte förstod att ingen respekterar en sån människa. Man blir överkörd av andra men inte minst av sig själv.

För att illustrera hur det kunde vara bjuder jag på ett exempel jag faktiskt skrattar åt själv. Jag stod och provade shorts i en provhytt i en sportaffär. Shortsen var lite små, så jag fick inte riktigt upp dem till troshöjd, och jag var väl inte direkt i min fördelaktigaste pose, där jag stod och kämpade med shortsen, och blottade både en härlig mage och härliga ben. Med härlig menar jag här väldigt blekfet och sannolikt också lite hårig (benen). Då slits dörren upp och en man står där och bara glor. Han hade glömt att titta om det stod någon där inne. Vad som hände här i min hjärna vet jag inte, men jag pep "Oj, ursäkta mig". Sen kom jag hem och undrade varför jag hade bett om ursäkt för att han öppnade dörren utan att titta, och så skrattade jag åt eländet tillsammans med min man.

Vi var på semester på Vann Spa en gång, mitt i vår renovering, och vi hade de underbaraste tre dagarna. En kväll på middagsbuffén ansåg en överförfriskad göteborgare att jag tog mat från fel håll av buffén och skällde ut mig efter noter inför alla. Jag pep iväg till min plats och vågade inte hämta mer mat. Den semestern kändes så eländig efter det. Och nu kan jag känna mig så arg när jag tänker på det. Jag hade lika stor rätt som han att vara där och ta min mat, men eftersom jag inte sa ifrån så minskade jag ju ännu mer. Fast det var min semester också. Och det är lite mitt mål, att kunna säga ifrån i ett sånt läge.

Jag har allt mer, tagit allt mindre plats. Inte sagt ifrån, tänkt att det är lugnast om jag bara följer strömmen och gör minsta möjliga väsen av mig. Med hela mitt väsen förmodligen, bett om ursäkt för att jag existerat. I hemlighet varit både imponerad och irriterad på alla dem som säger ifrån på möten på jobbet eller är så där besvärliga, och krånglar till saker genom att ändra och få det som de vill ha det. Tänkt att om alla kunde foga sig så vore det så mycket smidigare.

Men. Med lite perspektiv på saken så inser jag ju så klart att det inte var så smart. Och jag försöker öva på att vara besvärlig. Man får ändra sig. Jag får ändra mig, det är min rätt. Jag får vara besvärlig och ta plats. Jag övar på att säga min mening på jobbet, om småsaker som många inte skulle märka, men som är viktiga för mig. Sen att jag fortfarande blir alldeles knäsvag när jag får mothugg, eller ännu värre, blir tillplattad, det kommer sen att jobba med. Jag har märkt att många håller på med olika former av härskartekniker, och fortfarande låter jag mig i viss mån plattas till.

Idag ringde jag ett samtal och bokade om ett möte som hade blivit fel. Jag hade grubblar och känt att det fanns en annan bättre lösning. Hela mitt inre skrek "Äh, det går bra, vi kör som planerat, det är ingen fara", men nu när jag ser det som träning blir det lite sport, och jag vet att det är nyttigt för mig. Efter min sjukskrivning i september, har jag tränat en hel del på att vara lite krånglig och besvärlig, och vet ni, hela världen går inte under. Det är precis som med all annan träning, man måste göra den för att bli bättre.

En förstörd kväll på annars underbara Vann Spa



måndag 17 mars 2014

Rapport från verkligheten

Jag har känt mig som en mussla ett tag. Har nog inte tänkt särskilt många inspirerande tankar eller utfört särskilt spännande träning. Varit lite i tänket att ta mig igenom dag för dag fast jag egentligen slutat tänka så. Seg som kola. Trött. Glåmig och trist. Ni vet så där så fler än någon enstaka på jobbet säger att man ser så trött ut och undrar hur det är. Jag tror detta är årets tristaste månad när det gäller mig. Har inget roligt att komma med direkt. Förstår inte hur ni andra gör, så här i mars, var kommer er energi och inspiration ifrån? Är imponerad!

Och det slog mig idag, att det är samma visa varje år i mars. Jag gillar inte mars! Har aldrig gjort! Det är bara en ändlös radda av dagar, kalla, men ändå med en stark och obarmhärtig sol som kom utan förvarning och visar att man visst aldrig tvättade fönstren förra året (heller). Blåst och kyla. För tidigt för att det ska kännas som vår, och för sent för vinter. Att vilja sätta igång med trädgården, men att det ändå är lite för kallt. Ja, jag kan nog rabbla allt jag inte gillar med mars, men det behövs ju inte. Ni fattar nog ändå, mars är inte min grej.

Så resten av månaden blir en träning i hur jag kan njuta av mars ändå. Försöka se guldkornen. Och så tänker jag att jag behöver ju lyxa till mars lite grann, med någon härlig behandling som gör mig glad i kroppen. Taktil massage? IR-bastu? Fotmassage eller kanske pedikyr? Solstranden? Vad gör ni när ni ska pigga upp er lite? Bara tanken på såna saker får mig lite piggare igen, jag hade bara glömt av för ett tag att jag kan unna mig något sånt. Imorgon är det jag som livar upp mars lite grann!

Roligare än så här blir det inte nu

torsdag 13 mars 2014

Är du vältränad?

Vad är det att vara vältränad?

Är det när man kan springa en mil, har synliga magrutor, ett välanvänt årskort på Friskis, kan stå 20 sekunder på händer, har en bra backhand, eller vad är det? Det är väl så att i olika träningskulturer betyder vältränad olika saker? Jag gissar att om man frågar 100 människor får man 100 olika svar.

Syns det om man är vältränad? Jag minns en gång som etsat sig fast i mitt minne. Vi skulle samlas ett stort gäng med människor, grilla lite och spela beachvolleyboll. Jag kom i mina vanliga kläder eftersom det började bli kallt för kvällen, men jag har spelat volleyboll i division tre, så jag kände mig lugn. Vi skulle ju bara lattja lite med bollen, liksom. En kompis till mig var också där och så kom det en tredje person fram till oss, tittade på oss båda och sa till min kompis "Ja, det syns ju verkligen att du är en som tränar". Och min kompis är ingen biffig, muskulös person utan hade klätt sig lite sportigt just för tillfället. Jag minns att jag blev så förvånad då, att det skulle sitta i kläderna!?

För mig är vältränad att vara funktionellt stark. Att orka göra allt jag vill göra, vad det än är. Kunna springa om jag känner för det. Kunna bära tunga grejer från affären. Orka en massa saker utan att bli andfådd. Att vara uthållig i vardagliga situationer. Kunna bära ett trött barn på axlarna eller i famnen om det slagit sig. Bära ved, snickra, beskära träd. Att vara rörlig och stark så att jag inte får ont någonstans i kroppen. Vara allround, så att jag kan göra allt det jag vill utan att kroppen hindrar mig.

Förr i tiden (okej, för ett år sen) hade jag inom mig svarat att man har synliga magrutor, konturerade axlar och kan göra 50 burpees om man är vältränad. Typ så, att det skulle sitta i utseendet och i vissa mätbara träningsgrenar.

Men jag har börjat ställa mig frågan varför jag egentligen tränar och vad målet med träningen är. Då fick jag rannsaka mig själv rejält och fundera. I en herrans massa år har jag bara tränat på, dag efter dag, utan att tänka på varför. Och det lustiga är att jag inte har fått särskilt bra resultat (de resultat jag ville ha, synliga sådana) ändå förr, trots alla timmar i aerobicsalen eller på gymmet. Nu tränar jag mer kort, intensivt och roligt, och är egentligen minst lika tränad som jag var då. Det önskar jag att jag hade lärt mig tidigare.

Jag tränar för att jag tycker det är roligt. Det är förbaskat roligt att röra på sig!  Jag önskar så att alla människor fick känna det. Bara grejen att svettas är härlig! Det är också skönt att känna att kroppen håller. Det är en härlig känsla att orka saker utan att flåsa. Att powerwalka med en kompis och kunna prata obehindrat. Att ha kontroll på kroppens muskler i yogan och fixa med detaljer i tunga lyft kan vara jätteroligt eller att äntligen lära sig det där danssteget.

Mitt mål med träningen just nu är därför att träna så att jag håller mig frisk, stark och sund, så att jag kan leva ett enklare och gladare liv. Och att träna det som ger mig glädje, som är genuint roligt. Slut är det på att pressa kroppen med saker jag egentligen inte vill göra. Gå med kroppen, inte emot den. Jag tror det lönar sig i det långa loppet. Kalla det vältränad eller ej.


tisdag 11 mars 2014

Linas matkasse

Har ni provat någon form av matkasse hemlevererad till er? Vi har provat en lokal variant som hette Middagsstorken, vilket var jättebra matkassar, men tyvärr slutade de med dem. När maken militären är borta längre perioder försöker fundera på hur vi kan underlätta i vardagen och matkasse kan vara en sån sak.

Jag har ju hört om Linas matkasse så klart, och tänkte för ett tag sen att jag i alla fall skulle prova. Först provade vi Linas barrnkasse och nu Linas vegetariska. Det finns också originalkasse och inspirationskasse kvar att prova. Matkassarna kommer varannan vecka och finns både för tre eller fem dagar á fyra portioner, men eftersom vi är två vuxna och ett barn, och portionerna stora har vi fått över så det har räckt även till en eller två matlådor per rätt. 

En fiffig sak med Linas matkasse är att man kan välja till bonuskassar som fruktkasse, frukostkasse eller nötmixkasse, och vi har köpt till fruktkassen båda veckorna och nötmixkassen denna vecka. Det måste jag säga att frukten nästan är den bästa kassen av dem alla. Man får då fyra kilo blandad frukt som varierar från vecka till vecka (man vet innan man beställer). Och för mig som veckohandlar med självscanning är det värt den hundralappen det kostar. Att gå och scanna frukt själv tar en evighet, och så är frukten man får hem ofta kravmärkt och jättefräsch. 

Ribban ligger ju rätt högt i vår familj när det gäller maten. Vi äter nyttigt, varierat och rätt spännande. Barnkassen var inte så där jättespeciell tyckte vi. Helt ok, men vi lagar nog något roligare mat på egen hand. Denna veckas vegetariska matkasse ser jättespännande ut på pappret, med koreansk bibimbap, krämig indisk linscurry med citronstekt zucchini och papadums samt oliv- och ricottalasagne med fikon- och balsamicosallad. 

Det har varit jättesmidigt att bara enkelt i mobilen ändra matkasse från vecka till vecka eller pausa sin prenumeration om man vill det. Inte en massa telefonsamtal eller uppsägningstider. Det är roligt att prova maträtter man inte skulle provat annars, eller att få råvaror man inte skulle ätit. Jag kan också tycka att det nån gång då och då kan vara skönt att slippa vara så himla kreativ med maten och låta någon annan bestämma och bara betala. Och ett av veckans mest spännande moment är när det ringer på dörren och man får öppna alla de fina kassarna som lämnas över. 




måndag 10 mars 2014

Vårnjutning

Alltså, det här med första vårdagarna, det är grejer det! Jag brukar inte känna det så tydligt, men den här vintern har jag verkligen gått i ide, för att nu njuta hejdlöst av växlingen till vår. Solljus, bara en sån sak. Ha tunnare jacka. Fixa i trädgården. Första grill-lunchen ute. Helt fri från nyttighet i och för sig, det blev french hot dog i solen på altanen, men vad gör väl det. Maken sken ikapp med solen, så lycklig över att få använda sin bästa vän grillen igen. Vi satt och mindes härliga stunder från förra sommarsäsongen och kikade på folk och hundar som gick förbi.

Sen packade vi ryggsäckarna med vikter (träning inför Kebnekaise) och kaffe och bullar och gav oss iväg en liten bit med bilen. Åkte till vandringsleder vid vattnet, välskött och vackert. Och jag blir förundrad och tacksam över hur vackert vi bor, precis vid Vänern, med klippor, stränder, blandskog och ekskogar om vartannat. Här är lika vackert som i något exotiskt land, det upptäcker man nu igen. Ibland finns det finaste precis runt knuten. Och visst njuter man lite extra så här i början av våren, och lite extra när man är tillsammans allihopa och får gå sida vid sida och småprata om allt och inget. 

Den här helgen har vi tagit sex geocaches och så klart var vi tvungna att leta efter ett par på hemvägen. Det är så himla kul, så jag kan inte sluta tänka på det! Den sista vi tog igår satt kanske åtta meter uppe i ett träd och det var spännande må ni tro. Har ni inte provat geocaching men gillar uteliv så säger jag bara: gör det!







torsdag 6 mars 2014

Drömmar igen

Jag kommer tillbaka till det hela tiden, varje dag. Det är också ett av mina mål, det här med drömmar. Att lista ut vad jag drömmer om. Att hitta det där igen, som får det att pirra i magen av längtan. Som finns där och återkommer i huvudet och hjärtat gång på gång. Som gör att det bubblar i kroppen och gör en levande.

Det har varit lite dåligt med drömmar ganska länge, så jag funderar mycket på det. Vem är jag och vad drömmer jag om nu? Säkert inte samma saker som tidigare. Och jag försöker tillåta mig själv att ha stora och små drömmar och inte avfärda dem innan de hunnit komma till form i tanken. Förra gången jag försökte sammanfatta blev det så här. Några av sakerna har redan hänt och några är på gång. Tänk att drömmarna kan slå in om man uttalar dem!

Det kan också vara lite pinsamt att uttala sina drömmar, för tänk om man inte skulle nå dem, hur skulle de se ut? Att man inte vågar berätta eller ens tänka tanken, för drömmarna man har kanske är jättelöjliga i andras ögon. Men tänk på barn, som drömmer helt fritt, inte dömer man dem? Man drömmer med dem och uppmuntrar, visualiserar, ställer följdfrågor. Min son ska antingen bli hajforskare, paleontolog eller kypare, han är inte riktigt säker.  Sen slutar man med den typen av drömmar när man blir vuxen. Tänk om vi vuxna skulle fortsätta drömma lika stort, för drömmar är väl också just drömmar? Man måste ju inte pricka av dem en efter en, man kan ha själva tanken på drömmen kvar. Jag har alltid drömt om Maldiverna, men jag vet inte om jag vill åka dit. Det kanske räcker att ha som dröm.

Det pirrar i magen av vetskapen att jag kommer att byta jobb. Jag drömmer fortfarande om det nya jobbet som ska komma.

Jag drömmer om sommar och sol mot huden. Gå i tunna kläder och sitta ute till långt in på kvällen. En resa vi ska göra tillsammans hela familjen. Jag vet inte vart än, men jag vet att vi ska. Vara tillsammans, vila ut, tanka solljus och bara vara.

Jag drömmer om att jag och Liebling ska göra något bara vi. Det händer nästan aldrig. Jag drömmer om att vi två åker till London eller Berlin en natt eller två. Vi har varit gifta i en herrans massa år, det gäller att inte tappa bort oss i allt det vardagliga.

Jag drömmer om att prova att bo på något annat ställe. Gärna utomlands. Gärna USA, väldigt gärna Florida.


Jag drömmer om att känna mig frisk, stark, hälsosam och levande. Inifrån och ut! Vara ute mycket i skog och natur, tillsammans hela familjen. Att vi delar glädjen för uteliv och rörelse. Att vi fortsätter äta hälsosamt och bra.

Jag drömmer om att våga säga ifrån när det känns fel i magen. Att tycka olika men ändå säga ifrån och inte svälja. Att stå upp mer för mig själv och säga till när någon kör över mig. Säga min mening. Stå pall även om någon inte håller med mig.

Jag drömmer om att kunna stå på händer utan stöd och längtar efter att ta tag i att lära mig det.


Som ett tecken på det här med att våga drömma och tänka mer som ett barn, har jag de senaste dagarna läst flera superba texter i ämnet hos Tiny Buddha. Om att plocka in sin inre femåring och fråga vad hon skulle ha gjort i olika situationer. Bannemej om jag inte ska våga drömma lite mer som ett barn!

Vad drömmer du om just nu? Har du drömmar? Ändras de? Vågar du uttala dem? Skriver du ner dem? Vågar du drömma barnsligt? Just do it!


tisdag 4 mars 2014

Träna med barn!

Vi har rörelse kopplad till veckopengen, så att de dagar det inte är någon idrott i skolan eller någon fysisk aktivitet, så ska det helst vara någon form av rörelse. Det kan vara en promenad tillsammans, en cykeltur, kickbike-tur, geocaching, styrketräning, jogging, yoga eller annan träning. Det kanske låter som om vi är stenhårda, men jag försäkrar att det låter värre än vad det är. Det rör sig om ytterst milda träningsformer och får inte inkräkta på lek med kompisar. Eftersom både jag och maken älskar träning och uteliv vill vi gärna föra detta vidare. Att det ska synas hur härligt det är att använda kroppen, att kroppen är gjord för rörelse. Att man ofta kan cykla eller gå dit man ska, att man inte rent slentrianmässigt tar bilen. Att man varvar vardagsmotion med annat. Att prova olika saker tills man hittar sånt man gillar. Att frisk luft är härligt.

Vissa dagar går det bara inte rent praktiskt i vardagen, men ofta gör det ju det. Och nu, efterson sonen ska bestiga Kebnekaise i sommar med sin Lufsargrupp, finns det en riktigt bra morot till träningen. Bäst att smida lite extra medan järnet är varmt!

Idag hade jag planerat jogging i lilla spåret för oss, men vi fick kompromissa lite, och detta blev vad vi gjorde i trädgården i stället:

Uppvärmning: följa John i ca 7 minuter (vi turades om och sprang bl a baklänges, gjorde hoppsasteg, joggade, knasade oss)

1 min var av följande:

Grodhopp
Stå på händer
Knäböj
Planka
Kliva upp och ner för parkbänk
Utfallssteg

15 sekunders paus mellan varje övning. Vi vilade två minuter och körde ett varv till. Båda var nöjda och trötta efter! Ett tips är att använda en gratis-tabata-timer, och programmera in allt så man slipper tänka på att kolla tiden, bara lyssna på signalen som ljuder. Jag använder appen Easy Tabata. 

Plankan

måndag 3 mars 2014

Att vara en fjäder

Igår hade jag kommit halvvägs i min Daily Greatness Yoga Journal. Jag har alltså använt den i 180 dagar! Min absolut första tanke när jag vände blad var "Neej, den är ju snart slut, hur ska jag klara mig?!" och nästa var "Jag beställer en ny." Jag sammanfattade och utvärderade de 90 dagar som gått sedan förra avstämningen och gav mig på att spåna över nästkommande 90.

Och det är inte helt dumt det här tänket, att fundera framåt och strukturera upp sitt liv lite grann. Tidigare har jag levt lite planlöst och det som har hänt har hänt och ibland har jag blivit arg eller ledsen över något på vägen, och mest har jag haft en känsla av att jag inte kontrollerar mitt liv. Att jag är som en stackars fjäder som flugit runt i luften och landat lite här och var beroende på luftens omständigheter. Och det fastnar på mig mer och mer, att jag ju inte är en fjäder.

Jag har varje dag världens möjlighet att vara med och påverka, och tänk då vilken möjlighet man har om man kan vara med och styra bilen dit man vill i hela 90 dagar, tre månader! Igår valde jag ut fyra områden jag vill fokusera lite extra på. Satte upp mål och delmål för att komma dit. Beskrev varför jag ville nå dit och hur det skulle kännas när jag kom dit. Det tog kanske 30 minuter av min skärmfria söndag och det ger resultat som är värda mycket mer än de 30 minuterna. Utan att dela med mig av de mest personliga målen kan det se ut så här:

Goal: Få mina nya mönster att sitta stadigt
Target date: mars 2014
Actions to complete this goal: 
1. Ta rast varje dag på jobbet. Planera in rasten inför varje dag.
2. Meditera
3. Yoga
4. Hinna rimligt mycket på jobbet.
Why I´d love to chieve this goal: Det är nödvändigt för mig så jag inte stressar.
How will I feel when I´ve reached this goal: Ny! Lugn! Jag styr min bil. Att jag är viktig.

Det här målet känner jag att jag faktiskt har nått. Vissa saker tar tid och måste få ta tid. Jag kan inte ändra allt på 90 dagar. Men alla saker måste inte vara så gigantiska, och det är en oerhört skön känsla att känna att man kan bocka av ett eller två av delmålen och känna att man är på väg. Eller att man faktiskt har nått hela målet. Eller så kanske man inser att det målet man trodde att man ville nå, inte var ett mål för en själv. Det är ok att ändra sig också, att göra om sitt mål eller byta ut det.

Tidigare har jag inte haft några mål. Varit något frustrerad eftersom "alla andra" verkar ha haft så många tydliga mål. För att maskera denna frustration har jag deklamerat att tycker det är löjligt med mål och att de inte hjälper mig alls, att de bara hetsar mig. Man jag har då tänkt i termer om fysiskt mätbara mål, som att kunna springa milen under 50 minuter, springa Göteborgsvarvet eller göra en Wod si eller så snabbt eller tungt. Målen jag har nu är av en helt annan typ, som faktiskt hjälper mig.

Att ibland sammanfatta och planera vidare är inte så dumt, oavsett hur man gör eller om man planerar  sin kommande vecka, månad eller 90 dagar, och oavsett vad det gäller. Man kanske bara gör det mentalt, eller mer styrt, som passar mig. För det är ju så att det här livet vi har, det har vi en gång och har ni märkt hur rasande fort det går? Då vill man ju inte vara någon fjäder som flyger runt helt planlöst utan faktiskt är med och tar sitt öde i egna händer.




lördag 1 mars 2014

Glitter och glamour

I vår stad är det Mello idag. Här hos oss, i vår bandyhall. Hallå, vad spännande! Hela staden lever och andas Mello och det tycker jag är underbart! Varför ska man inte fira lite extra när det händer en gång någonsin kanske, oavsett om man är schlagerfantast eller ej?

Det har varit en fin morgon med spring i skogen och dubbla yogapass för de ömma axlarna och skuldrorna jag dragit på mig i veckan. Lite skönhetsvård, lite hårvård. Mjuk i kropp och själ. Tänk att få starta varje morgon så.

Maken militären i familjen befinner sig sedan ett tag i USA, men ska förhoppningsvis komma hem snart. Vi är rutinerade på att vara ensamma, men det har ändå varit en tung omgång. Till och med Walter-hunden är borta och det har varit tomt och tyst och samtidigt fullt med jobbiga känslor. Det är inte lätt att vara liten och längta efter pappa, och samtidigt fundera på farliga saker och döden. Nu drömmer jag om att komma iväg på ett härligt tungt träningspass tillsammans med Liebling, jag har längtat efter det utlovade ryck-passet han pratade om innan han åkte. Sen längtar jag efter min beställning jag skickade med honom från GAP och Walgreens.

Men jag och V har hängt med en gammal kär barndomsbästis till mig med familj. En sån där vän som kände mig när jag var 5 år, mullig och i praktisk pottfrisyr, i mina hemmasydda mysbyxor. När jag gungade högst av alla och var lite konstig. Hon är en sån vän som gillar mig ändå, efter över 30 år, och man kan ta upp tråden var som helst och fortsätta där man var sist. Trots att hon flyttade från småstaden för många herrans år sedan. Hon sjöng på mitt bröllop och på V:s dop. Och det spelar ingen roll hur man är eller vad man gör, det är ok ändå. Det gäller att vara rädd om det. Jag försöker att ta vara på det och höra av mig och hålla kontakten.

Nu ska vi allihopa gå på det barnvänliga genrepet för Mello och kors i taket har jag bjudit in till lite mingel ikväll. Lite skumpa och snacks bara. Bäst att passa på när den idén kommer och när huset ändå ser respektabelt ut. Efteråt blir det Mello-galej på stan. Långt ifrån hur våra vanliga helger ser ut, men jag tror det blir en glittrig och super-snajdig kväll. Skinnjackorna är på och håret är fixat, nu kör vi!