Kroppen och graviditeten

Det stör mig jättemycket att min nya gravida kropp stör mig. Om ni fattar.

Jag vet att jag alltid har varit jättekroppsfixerad, medveten. Gått från mullig till smal, till tjock, till vältränad, till stark o.s.v. Senaste åren har jag dock landat en hel del i mitt utseende och känt mig bekväm i min egen kropp. Kan vissa perioder till och med säga att jag gillat den skarpt. Och känslan av att vara stark och sund är ju oslagbar, det måste jag säga! Precis så kände jag mig förra året. Vältränad, stark, frisk.

Och i början av året blev jag gravid. Jätteglad och lycklig. Har längtat efter det så länge! Har längtat efter en gravidmage.

Nu är jag i vecka 22 och känner mig plufsig, mullig och jämnrund. Drar mig till bloggar och annat på nätet där kroppen under graviditeten inte känns så där himlastormande. Älskade detta inlägg av mammaspring. Fast det är som att svära i kyrkan att säga så, ens för sig själv. Många verkar älska att vara gravida, men jag är inte en av dem. Det är kroppen och krämporna mot mig, ungefär. Och kroppen protesterar när jag vill orka.

Jag minns det ju sist, för tio år sen när jag väntade V, att det var likadant. Då, till skillnad från nu, tränade jag hårt och var aktiv, men kroppen var likadan. Jag blir förmodligen sådan och det är bara att acceptera. Jag svullnar upp lite grann, om det är vätska eller något annat vet jag inte, men jag får celluliter och ytliga blodkärl och blir liksom en storlek större.

Jag tror inte att det har med maten att göra, utan hormoner möjligtvis. Jag har aldrig ätit så här sunt i princip. Kan fortfarande inte äta söta saker som godis, eller dricka läsk t ex. Dricker mest vatten och äter ren, fin mat. Och smörgåsar, men inte mycket fika eller onyttigt.

Väger mig gör jag inte, det har jag inte gjort på många år. Det gjorde det ju lite svårt för barnmorskan på inskrivningen, när det inte fanns någon startvikt, eftersom jag inte bryr mig det minsta om vad vågen säger, utan bara hur kroppen känns. Vikt är ju bara en siffra (som stressar mig). Och jag vet att om jag skulle hålla på och väga mig under graviditeten skulle mina gamla nojor komma tillbaka, jag skulle googla och jämföra mig. Tack och lov verkar min BM ha förstått detta, för hon har inte legat på att jag måste väga mig när jag besöker henne.

Och det tar ett bra tag för mig efteråt att få kroppen normal, jag måste ställa mig in på det. Sist hade jag panik över att det inte var som för "alla andra" som ammade bort det, eller promenerade bort det. Ni vet "kilona bara rasade av under amningen" och "jag kunde ha mina jeans en vecka efter förlossningen. Det är ju bara hemskt att ha sånt i bakhuvudet, när det inte gäller en själv.

Så det stör mig att jag är så kroppsmedveten även nu. Jag gillar inte min gravida kropp så värst mycket, men missförstå mig inte, jag älskar det faktum att jag bär vårt efterlängtade barn. Logiskt kan jag förstå hur fantastisk min kropp är som fixar denna uppgift, men känslomässigt är jag inte med. Så är det, nu är det sagt! Som att svära i kyrkan var det, ja.

 

Fast det är ganska skönt att slippa hålla in magen...

Drömmar, drömmar

Med jämna mellanrum brukar jag tänka på saker att önska, att uppnå, att komma till. Inte så att jag inte vill vara här och nu, men jag är glad att jag faktiskt kan drömma igen. Så länge var jag så fast i alla listor, måsten och en vardag jag kände mig fångad i.

Det känns som om den allra största av mina drömmar är på väg att slå in. Att få ett barn till, ett syskon till V. Större än så blir det bara inte. Så det känns lite konstigt att våga drömma om något mer.

Jag drömmer om att jag efter föräldraledigheten hittar vägen till det där jobbet där jag får vara kreativ, inspirerande, aktiv, ha inflytande och många bollar i luften. Där jag får strukturera, planera, träffa många människor och där mitt arbete varierar. Jag har börjat väcka tanken hos mig själv att jag faktiskt är värd ett sånt jobb. Jag behöver inte ha ribban vid fotknölarna. Jag har en massa fina egenskaper som skulle kunna göra susen på rätt ställe.

Jag drömmer om livet efter att bebisen kommer. Jag ser framför mig börja om med bebismys, ha en liten en sovande på bröstet, alla skratt, all glädje, all kärlek. Jag drömmer om långa promenader med barnvagnen och välling som ska värmas på natten. En liten person som ska lära sig allt från början, att få följa denna lilla person.

Jag drömmer om att förenkla vårt liv ännu mer. Att inte vara så upphängd på materiella saker, för saker kräver tid och underhåll. Jag drömmer om att kunna leva mer och lägga mindre tid på bilar, trädgård och hus. Prioritera ännu mer rätt. Sälja, välja bort, leja bort.

Jag drömmer om en liten resa när bebisen blivit några månader, under föräldraledigheten. Vi åkte med V redan ganska tidigt och det är hur mysigt som helst att vara tillsammans på ett annat, lite varmare ställe och verkligen bara vara utan att tänka på alla måsten hemma.

Jag drömmer fortfarande om att bo utomlands ett tag. Jag är så nyfiken på hur det vore att bo i ett annat land. Jag har ju bara bott i min stad och i en annan stad när jag pluggade, men den staden var ruskigt lik min hemstad, i storlek och invånarantal. Så jag drömmer om att vidga mina vyer. Gärna i USA eller Italien. Jag tror man blir mer tolerant av att både resa och av att bo utomlands.

Jag drömmer till och med om hösten dom kommer. Regn, rusk och vindar. Skog och mark och syre, och ett lugnare tempo. 

Blandade känslor

Mycket känslor är det just idag. Det är som att en lucka har öppnats och nu finns det ingen hejd. Det kan ha lite att göra med att jag ligger nedbäddad i en dunderförkylning också, och lägg till ett par veckor utan att ha sovit en hel natt, gravidhormoner och resfeber på det.

Igår var det skolavslutning och det är alltid med blandade känslor man som lärare firar den dagen. Det är ett sånt tydligt slutmål hela året, den där dagen, ett gemensamt mål för alla som jobbar och går i skolan. Veckorna innan går både elever och vi lärare på ångorna som finns kvar som bränsle, så är det varje år. Man skulle inte orka en dag till om någon bad en om det.

Igår släppte jag en nia som jag varit klassföreståndare för, en jättefin klass med välartade, trevliga ungdomar. Jag har aldrig satt så många höga betyg i en klass förut, och en av tjejerna fick ett betyg med 18 stycken A. Det är en otrolig bedrift, det ska ni veta, och då har hon dessutom läst ett extra ämne, och har inte svensk bakgrund och borde haft svårare med språket. Respekt.

Sen stod jag där igår, finklädd och pirrig. Förväntansfull och glad och vemodig, allt på en gång. Sång, betyg och kramar, naturligtvis. Och gick hem utan ett tack, utan en hemplockad blomma. Ett år till har gått utan uppmuntran från något håll, varken från chefen, elever eller föräldrar. Missförstå mig inte, jag behöver inte bli uppvaktad som sonens fröknar i trean, som fick tårtkalas och varsitt halsband. Det är totalt oviktigt med dyra grejer, men ett ord, ett mail eller en hemplockad blomma kostar ingenting.

Ofta känner jag mig osynlig, oviktig och otillräcklig som lärare, och det som skrivs i pressen om oss är entydigt negativt. Hur vi än gör, gör vi fel, och alla har gått i skolan, så alla vet hur det ska gå till (trots nya läroplaner, kursplaner och skollagar och trots att jag läst fyra och ett halvt år på universitetet). Och vi har det ju så bra, vi med våra lov. Jag skulle mycket hellre ha bättre arbetsvillkor än långt sommarlov.

Tänk så viktigt det är att få känna att det man gör betyder något, är viktigt, om så bara för en person. Att få det där tacket, det där ordet. Klappen på axeln, tummen upp. Jag sparar fortfarande på ett mail jag fick från en förälder för drygt tre år sen, och det hjälper mig att orka ett tag till. Men ett mail var tredje år, hur länge orkar man leva på det? På det mailet kommer det hundratals andra och en hel del negativa. Det är så lätt att maila det man inte vågar säga.

Jag tror att jag är en bra lärare. Jag har en fin relation med eleverna och bemöter dem med respekt. Jag är tydligoch rättvis. Mina elever når målen bra och jag är kreativ och gör undervisningen spännande. Jag fixar och ordnar så eleverna ska få vara med om projekt, tävlingar, resor och utflykter. Men idag känner jag mig inte som en bra lärare ändå. Luften har gått ur mig. Jag jämför mig, och det är det värsta man kan göra.

Funderar på om det kanske inte går att vara lärare om jag inte klarar sånt här, det här är ju inte första gången. Tänker att jag kanske är otacksam som förväntar mig ett tack när jag bara gör mitt jobb. Tänker att det vore nyttigt att prova något annat. Tänker väldigt mycket att jag inte duger, trots att jag ägnat hela tiden sen september åt att verkligen förstå att jag duger. Jag tänker en himla massa saker som inte är bra för mig.

Just idag är känslorna väldigt blandade och jag längtar efter semester och tid att bara vara. Tid att reflektera och landa. Men just idag får det vara så här, det är ok.

Mellan mina avslutningar hann jag en sväng till sonens, vilken tur!

Just do it!

Bara gör't!

Jag är sån att jag funderar alldeles för mycket innan jag tar beslut. Fråga bara min äkta hälft så får du se. Han är en doer, medan jag väger för- och nackdelar inför varje beslut. Jag vill att det ska bli rätt, veta att jag har tänkt på allt och framför allt vill jag att det ska kännas rätt.

Samtidigt försöker jag tänka som när det gäller mina tatueringar. Folk frågar med jämna mellanrum om jag inte ångrar mig och vad jag skulle göra om jag skulle börja ångra mig någon gång. Jag svarar alltid att jag inte ångrar mig för att det inte är någon ide. Tatueringarna är ju där de är och då är det ju bara att inte börja ångra mig. Så kan man ju se på alla saker i livet.

Ofta ångrar man ju inte det man gör, utan bara det man inte gör. Självklart blir ju inte allt rätt och man grämer sig ett tag, men i alla fall jag ångrar mer de missade chanserna jag aldrig tog.

Jag försöker jobba lite mer med att lära mig att våga bara göra. Att ibland kasta mig ut lite mer. Framför allt att lära mig att hitta det som känns rätt lite snabbare, och jag tycker att jag är på väg. Känslan när man vet hur "rätt" känns är härlig. I många år har jag inte vetat och så har jag hamnat i situationer som känts helt fel. Och att köra över sig själv är ingen härlig känsla.

Träning och rörelse är sällan sånt jag funderar på, för träning ångrar man sällan eller aldrig. Sen är det så klart lättare när det är en sak man älskar och behöver. Så när det gäller "Just do it!" behöver jag inte pushningen från Nike för att komma igång.

Nej, för en sån som mig kan det handla om små saker som att ringa ett telefonsamtal (introverta personer som jag försöker gärna slippa telefonkontakt in i det längsta). Att småprata med någon jag inte känner. Det kan vara att våga hoppa på det nya jobbet som jag hoppas kommer. Att vi vågade rycka upp oss och flytta för två år sen. Att vi som nyinflyttade bjöd in hela sonens nya klass med familjer på fest fast huset var en enda röra. Såna saker som man kan grubbla på alldeles för länge, som kan bli så himla bra om man bara vågar göra´t.

Min New york-resa får symbolisera "Just do it!"

Jag bara bestämde mig och bokade. Världens grej!

Längta träning

Nu om någon gång i livet får jag använda och praktisera allt som meditationen och yogan lärt mig. Saker och ting blir sällan som man tänker eller planerar, och man får köpa läget. Man får ha perspektiv och hålla ut. Se andra sidor.

När jag drömt och fantiserat om en graviditet i alla år, har jag tänkt mig själv hälsosam och aktiv. Tränande in i det sista, eller till och med på övertiden, som förra gången. Då instruerade jag step up och pump långt in i graviditeten.

Ni som läst hos mig vet ju hur jag har mått. Jag har varit förlamad av trötthet och illamående, ett illamående som verkar ge med sig mer och mer nu när jag är i vecka 19. Tröttheten verkar vilja vara med nästan varje dag, en trötthet som jag inte kände sist. Jag fokuserar på att ta en dag i taget och se om jag blir piggare imorgon, ni vet så där som det står i alla apparna och på nätet: Nu har du kommit till tiden i din graviditet då tröttheten och illamåendet har släppt. De flesta känner sig piggare och får ny energi. Ja, jag är inte en av de flesta.

Hur som helst har jag bara kunnat röra mig sporadiskt. Något yogapass här, något kortare styrkepass när jag varit lite pigg. Mediterat varje dag har gått bra senaste riden, men inte i början, då jag fick panikkänslor av att sitta stilla mitt i illamåendet.

Och det här har jag fått acceptera och jobba med. Hjärnan vill träna, vill vara i form. Kroppen signalerar att den är upptagen med annat just nu. Har fullt upp att agera bebisfabrik. Och det känns ändå skönare än för tio år sedan, då jag med all säkerhet kört på ändå. Jag är bättre att lyssna inåt nu och lita på min egen känsla. Jag vet att det går snabbt att komma i form igen. Jag vet att den här tidsperioden är en fis i havet.

Var sak har sin tid, och träningen kommer att komma tillbaka till mig, snabbare än jag anar. Och nere i gymmet står makens senaste leksak och lockar och läskar; en sprillans ny olympisk skivstång, som jag ska jobba med så fort jag orkar. Tids nog.

Idag kunde jag prova nya skivstången och leka lite i gymmet, och då kunde jag verkligen glädjas åt det. Går det en dag, så går det, det är inget att forcera. 

Armhävning med hundpuss

Garageträning -marklyft

Bulan

Träning med beundrare

Det svämmar över

Hjärtat, alltså. Av kärlek till den här lille personen. Så liten och så stor. Så oändligt underbar på så många olika sätt att det slår mig varje dag, om och om igen. Jag liksom ser på honom med nya ögon varje dag och förundras över vad som har hänt.

Han är tio år, snart. När man är mitt uppe i småbarnsår med vabb, jobb och stress så tänker man inte så mycket på det, hur fort tiden går. Njuter kanske inte som man borde. Man jobbar på och tiden försvinner. Byts av, turas om och försöker få ihop det. Fantiserar om att få sova. Längtar kanske till lättare tider.

Men ibland, och speciellt senaste tiden, ser jag på vissa ögonblick med speciella glasögon. Får en klump i halsen. Kanske en tår i ögonvrån, och jag och maken utbyter blickar i samförstånd. Blickar som säger att det är betydelsefullt för oss båda och vi behöver inte förklara varför. Det är större än någonting annat. Det är klarare att se nu, lättare att uppskatta. Kanske har det att göra med tiden som gått, med hormonerna i min kropp eller med att vi förändrats. Kanske allt det. 

Som härom veckan, när han fick cykla själv in till stan. Som när han använder ord vi inte visste att han kunde. Som när han tränar skrivstil noga och länge. Eller när han står och fixar sin egen frukost och samtidigt avhandlar livets mysterier. Packar sin gympapåse själv och sticker iväg på cykeln med hjälmen på svaj och tröjan fladdrande. Eller strålar av glädje för att vi ska sova i källaren, vilket äventyr! Liten, men ändå så stor, så klok och så fin.

Och nu kommer det en ny liten person till oss. Allt börjar om. Det känns ofattbart, fantastiskt. Svårt att ta in. En ny liten individ att lära känna och försiktigt lotsa genom livet. Att få förmånen att ha ansvar för två små personer som ska växa och lära sig allt för att kliva ut i livet. Jag kan inte förstå det. Vilken tur jag har, det var verkligen inte självklart.

Hjärtat svämmar över, om och om igen. Det känns som om det växer för var dag. Tänk hur förunderligt livet är ändå. Krama någon liten person i din närhet idag, imorgon är de lite större. 

Vi campar i källaren. Det är livskvalitet, det.

Stolt!

Det var allra värsta tidpunkten när vårt bygge skulle ske. Vi fick ett snabbt erbjudande från mina förädrar om att ta över och flytta ett förråd, som skulle bli vårt gratis. Det var bara att köra.

När vi köpte vårt hus hade det stått obebott ett par år och trädgården var helt vildvuxen och gammaldags. Vi har småfixat lite i taget i två år och sagt att sommaren som kommer ska vi ta tag i det stora projektet att planera om, gräva upp, göra det ordentligt och framför allt göra det som vi vill ha det. För så är det ju, att det ena ger det andra och skulle vi bygga förrådet så skulle det sätta igång en kedja av andra saker att göra om. Vi visste bara inte att det skulle gå så snabbt! 

Men det har jag lärt mig, att ibland får man hänga med i livets och universums svängar, och nu fick vi snabbt tänka om. Förrådet skulle tas ner och köras ett par mil till oss. För att sedan monteras upp igen. Och med det kom snabb trädgårdplanering, bygglov, grävare, grus och en hel del annat. Det blev till att prioritera om lite. Och detta i april-maj, när det är som allra galnast, och jag var som allra tröttast i graviditeten.

Men allt går ju, och vi fick massor av hjälp av bästa pappa. Maken jobbade på sitt jobb, borta 12 timmar om dagen, för att komma hem och jobba på förrådet. Jag försökte hålla ihop livet inne i huset. 

Efter en liten period med slit var det klart! Man klarar ju det mesta, även om det inte känns så. Och det kan vara bra att påminna sig om ibland. Det blir alltid bättre tider!

Och nu. Jag är så nöjd och så stolt över vad vi åstadkommit. Vad vi planerade från grunden och hur vi verkligen fick det som vi ville, utan kompromiss. Jag njuter varje minut jag är ute i trädgården, och jag vet att det var vi som gjorde det. Nu har vi en trädgård, lite mer modern, som passar oss som barnfamilj, med våra behov. Och ett stort, härligt förråd där vi får plats med mycket.

Och jag bär med mig stoltheten över vad lite vilja, uthållighet och slit kan göra. Bra påminnelse för en sån som mig, som gärna tar den lätta vägen.

Och före...