Komma vidare

Ni som läst här ett tag vet hur jag stridit med mig själv och mitt jobb. Har velat hitta något som jag utvecklas av, som ger glädje och energi, som gör att jag mår bra. Har stångat mig blodig i jakten på vad jag skulle göra i stället. Gjort listor och tester, läst en massa självhjälpsböcker. Har också släppt tanken och bara försökt låta det ge sig själv. Det här har jag hållit på med fram och tillbaka i kanske två år, dock med mer lugn senaste tiden.

Men när det inte händer, hur gör man då? Månaderna och åren går. Jag får aldrig någon vision om vad jag ska göra i stället. Har ingen längtan direkt till något specifikt, oavsett hur jag tänker och hur många tester jag gör på nätet och i olika tidningar. Det är mer en diffus längtan och vetskap om att något annat vore bra för mig. Nu får jag snart en naturlig paus i och med förälraledigheten, men sen då?

Jag har ett fast jobb sedan länge. Det är tryggt, säkert och i grund och botten ett jobb jag valt för att jag tycker det är himla roligt. Men jag har gjort exakt samma sak i 14 år, år ut och år in, och har en arbetsplats där jag inte kan må optimalt och inte kan ha exakt den kreativa och drivande rollen jag vill ha. Det gick till en punkt där kroppen sa ifrån och jag blev sjukskriven för ett år sedan. Jag tog mig tillbaka men är kvar på samma arbetsplats och har fått hitta strategier för att inte bli knäpp av jobbet. Och så kan det ju inte vara i längden, såklart. Jag är en kreativ själ och behöver få utlopp för det, inte hela tiden slå bort den sidan och ta på mig allt mindre på jobbet för att orka. Det är inte jag.

Men jag känner mig fortfarande vilsen. Är väl inte jättesugen på att skola om mig i flera år, kanske om jag visste vad jag ville, men inte på rak arm, bara för att komma bort. Det ska mycket till för att dra igång en ny utbildning som lite äldre, med familj, hus och liv, ja ni vet. Jag känner mig också frustrerad över att yrkesvalet jag gjorde blev den väg jag tog, för ibland känns det som om jag blir fast på den vägen resten av mitt liv. Ja, jag känner mig fast.

Så lyssnar jag på poddar och läser bloggar av folk som satsar, som vågar, som jobbar med sina bloggar och sin träning och allt vad det kan vara. Följer sina drömmar, sätter upp mål, strävar någonstans. Har drivkraft. Det skrivs mycket om att man ska jobba med det man älskar, då känns det inte som om man jobbar. Och jag blir allt mer frustrerad, fast jag försöker att hålla mig lugn.

Jag vill ha den där idén, den där gnistan. Som jag kände två gånger för något år sedan när det kom ut jobb jag verkligen ville ha. Ni vet så där så det pirrar i magen och man skickar in sin ansökan direkt och kan inte sluta tänka på att de ska höra av sig. Men det var fler som ville ha de jobben, och de gick inte till mig (vilket tog ner mig på jorden, jag som alltid hävdat att det är lätt att få jobb om man bara vill).

Läser förra veckans peptalk "Det börjar med kärleken" hos Olof Röhlander och fastnar på första punkten "Upptäck något att älska", mycket frustrerad. Hur upptäcker jag något att älska? Har du gjort det? Hur har du gjort? Snubblat över det? Letat? Jag gillar mitt yrke, men jag älskar det inte.

Vi diskuterar det mycket hemma, och frågan är om man måste hitta något att älska. Går det att vara nöjd som det är eller måste man hela tiden sträva vidare, leva sin dröm, säga upp sig från det vanliga livet som lärare, sjuksköterska, ekonom eller vad det nu kan vara, och hitta "det där"? Eller blir jag så här förvirrad över att jag "borde" hitta något att älska, att arbeta med? Samtidigt som jag vet att mitt jobb inte är bra för mig? Gaah, det snurrar i skallen av alla de här tankarna. Vad tänker ni? Ni stackare som orkade ta er igenom hela den här långa texten...

Att spara i en liten ask

Vi har haft honom, bara honom, i tio hela år. Han är självständig, han är på väg att frigöra sig. Han är ändå vår förstfödde och vår älskade V. Han är den finaste tioåring jag vet; han är klok, artig, mysig, smart, kreativ och nästan alltid glad. Positiv och med en aptit på livet. Och han är på väg att bli stor.  Han cyklar själv till badhuset och badar med kompisar. Han går hem själv från skolan med egen nyckel och fixar mellanmål till sig själv.

Men ibland kommer det ett sånt där ögonblick, då han kryper intill i soffan. Han visar ett youtubeklipp och lutar huvudet mot min axel. Och jag kan inte förmå mig att titta på klippet, utan blundar och bara andas in hans doft i håret. Det varar inte länge, men åh, då är jag i nuet. Vill inte missa en sekund, för jag inser att tillfällena blir allt färre.

Jag önskar så mycket för honom i livet och jag vet att han måste möta svårigheter på vägen själv. Jag kan inte skydda honom mot livet, bara förbereda honom. Jag önskar honom glädje, kärlek och lycka så innerligt att jag knappt kan tänka på det. 

Min fina, fina unge, som snart inte är den ende längre. 

Dear stress, let´s break up

Jag har skrivit om det tidigare, att skala av och prioritera rätt saker i livet. Jag hade i alla fall med åren tagit på mig uppgift efter uppgift som bara skapade mer och mer stress hos mig. Jag reflekterade inte ens. Saker som tidigare var självpåtagna uppgifter som skapade mig en massa onödig stress. Saker man så klart kan göra om och när de känns roliga, men som inte är de allra viktigaste i livet. Jag är jätteglad att jag under senaste året har omvärderat vad som är viktigt och kunnat identifiera sak efter sak som stressat mig. Och att jag faktiskt har förändrat mig och mitt liv, lite i taget. Det går. Du kanske har dina egna saker som du samlat på dig, som stressat, men det går att förändra, jag lovar.

Mycket på jobbet kan jag inte påverka, förutom hur jag förhåller mig till saker och ting. Att sätta min egen ribba t ex. Jag kan också välja om jag måste ta på mig alla extra uppgifter på jobbet, som jag också gjorde förut. Fixa blomma till den som fyllde år, styra upp fikalistan, beställa materiel t ex. Och i takt med att jag tog på mig mer saker, desto mer instängd kände jag mig samtidigt som jag kände mig behövd och viktig. Nu tänker jag mer så att vi är 11 personer i mitt arbetslag som kan dela på uppgifterna.

Men det mesta hemma kan jag faktiskt påverka, och det kan vara nyttigt ibland att ta en sak i taget och ställa sig frågan om detta är något man verkligen vill eller något man känner att man måste. Det är så klart olika saker för alla personer, men här är lite av sånt som gav mig jättemycket stress förut, och som jag har minimerat nu:

Köpa present till personalen på förskolan/fritids/skolan vid jul och sommar. Eller ännu värre: göra presenter till dem, hur ambitiöst? En jul tovade jag jättefina juldekorationer till alla fröknarna på förskolan och gav med små personliga hälsingar till, helt galet. Måste man köpa en present så måste det inte vara jag som gör det. Man kan gå ihop flera stycken och turas om. Och ibland räcker det med bara orden "Tack för i år" eller ett handskrivet kort. Och det går jättebra även om man inte gör något alls vill jag poängtera. 

Betala räkningarna. I många år skötte jag familjens ekonomi. Det var den värsta stunden i månaden, för jag tycker det här med pengar är riktigt jobbigt. Att se de utgifter vi hade och hur mycket pengar som försvann. En dag sa min man att han kunde ta över, och den tanken hade inte ens slagit mig, det var ju min uppgift. Jag var familjens ekonom. Men sedan dess sköter han det, han som inte har ont av det alls. Ibland blir det fel och det kommer en påminnelse, men det är priset jag får betala för att lätta på ansvaret. Och det är så värt det. Jag får komma ihåg alternativet.

Trädgården och huset inne. Det skulle vara fint, välordnat och snyggt. Inget fick ligga framme och hemska tanke, jag bäddade om sängen innan jag gick och lade mig. Jo, det är sant, det skulle vara perfekt när jag gick och lade mig. Det var jätteviktigt för mig att det alltid var undanplockat ifall någon kom på besök, eller att det var välskött i trädgården när folk gick förbi och kikade in. Nu bryr jag mig inte så mycket om trädgården, jag gör det som är roligt och ger energi. Det har nästan blivit lite sport att låta det vara lite hipp som happ och vara ok med det. Både ute och inne i huset och även om det kommer någon och ringer på bara så där. Spelar roll.

Födelsedagar i släkten. Jag hade koll på både min familj, släkt och mina vänner och min mans familj och släkt. Det var jag som köpte presenter i god tid och såg till att de blev skickade. Nu sköter jag min sida och han sin, vilket betyder att jag inte kan kontrollera att det blir "rätt" present eller att den kommer i tid. Om det ens blir en present. Men det är bara skönt att slippa den kontrollen.

Det är många andra saker också som jag har lyckats förändra, och det är en skön känsla att se med lite facit i hand, att jag faktiskt har makten i mina egna händer att förändra mitt liv. Jag är inget offer och jag har varje dag ett val om jag vill fortsätta som jag gör. Det kräver medvetet arbete, men är värt det när man märker hur mycket bättre livet blir utan alla små saker som stressar en, helt i onödan. Och det känns också viktigt att klappa sig själv på axeln och tänka "bra jobbat", för såna här saker kommer inte av sig själv. Det är ett jobb som jag slitit med alldeles på egen hand. Yey!

Skogen, lyckan och de små tingen

Jag har inte varit så trött de senaste dagarna och mitt magonda har släppt lite, det är ungefär som att ha fått livet tillbaka en smula. Så i helgen har jag både orkat promenera och vara ute i solen. Och igår, då  det blev lite svalare hade vi världens bästa dag. En sån dag som kostar så lite men ger så mycket. Vi drog till skogen. Som är helt gratis och full av syre, energi och glädje. Och jag är så glad att jag orkar igen, för det är sånt här jag gillar allra mest egentligen. Skog och mark och att vara med familjen. Friluftsliv.

Det är så enkelt att packa lite korv i en ryggsäck och ge sig av när andan faller på, och vi har skog så nära åt nästan alla håll. Och det händer något fantastiskt när man kommer ut i skogen; barn som suckar av lycka och bara hittar en pinne som leksak, eller klättrar, springer eller täljer. Och att kunna ha hunden lös och han bara går och nosar och strosar. Inte en levande själ så långt ögat kan nå, fast vi inte är särskilt långt borta.

Och så en eld. Finns det något mer magiskt? Grilla några korvar, småprata och äta ihop. Det behövs inte mer än så för att ladda batterierna. Igår var vi på en av Friluftsfrämjandets basplatser, och där finns kojor, klätteranordningar, ringar att hänga i och en jättefin grillplats. En stund där, och jag kände att allt liksom föll på plats, det är det jag älskar. Jag är också jätteglad att hela familjen gillar det lika mycket, att vi har det gemensamt.

Och att komma hem sen, lite rosig om kinderna och med röklukt i kläderna. Kanske ta ett bad eller slappa med en bok en stund, alldeles trött av den friska luften, en sån underbar fortsättning på dagen.

Jag är så tacksam för de här små stunderna, för att hösten äntligen är här och för att vi har det så lyxigt att vi kan ta oss ut i skogen och göra sånt här. Lycka!

Samlar små lyckokorn i vardagen

En tioåring som funderar väldigt mycket kring valet, cyklar till skolan med skolväskan, gympapåsen och klarinettväskan på svaj. Samtal om livet. Om stort och smått. Himlande ögon ena stunden och mys i soffan nästa. Tioåringar är underbara! Hjärtat svämmar över. Igen.

En långsam promenad med Walter i höstsolen.

En lång morgon hemma utan måsten, i myskläder.

Lite enkel skönhetsvård; en ansiktsmask och lite annat piff.

Hämta ut lite paket som innehåller jätteroliga saker. Älskar att hämta paket!

En hotellnatt nästan på hemmaplan, lyx, lyx. Jag fick basta, love it! Och äta hotellmat och hotellfrukost!

Massage nästan varenda kväll. Vilken tur jag har.

Att få jobba lite färre timmar i veckan och känna att det gör susen för kroppen. Jag orkar lite mer.

Ett datum för när skrutten ska komma! Jag vet exakt när vi ska få barn, konstigt men jätteskönt!

Att ta beslut som känns rätt i magen, att stå upp för det rätta för mig. Säga ja och nej till rätt saker. Känns underbart!

Hösten, jag njuter av den och tänker att den bara blir bättre och vackrare dag för dag.

Vardagen är verkligen livet. Ni vet, alla de där dagarna som springer förbi. Det gäller att stanna upp ibland och registrera hur fint det egentligen är. 

Kroppen efteråt

Det är inte långt kvar nu tills min lille plutt ska komma. Faktum är att det är pirrigt och skrämmande nära, men lite tid har jag ändå kvar att förbereda mig. Efter barnmorskebesöket häromdagen kände jag hur det lite grann vände för mig, och allt känns bara längtigt och härligt. Bring it on, I´m ready!

Jag tänker ganska mycket på hur jag kommer att må, hur jag kommer att vara och inte minst hur min kropp kommer att fungera. Jag ska göra ett planerat kejsarsnitt och det har jag inte gjort förut, men efter min första förlossning var kroppen som helt förstörd väldigt länge och jag tror att jag fick värre skador än efter vad jag kommer få av snittet. Men man vet ju aldrig. Jag vet inte om jag ska förbereda mig på det värsta eller ställa in mig på bästa tänkbara scenario. Förra gången kunde jag inte förvänta mig någonting och allt blev så himla eländigt.

Jag vill inte göra för mycket planer, men självklart tänker jag en hel del på träningen, som jag längtar så efter. Och jag googlar och läser hos andra. Just nu inspireras jag mycket av uppochhoppa som gjorde snitt för fyra månader sen, och delar med sig av sitt tänk och träningsuppläg efter snittet (och dessutom mycket fjällinspo).

Jag tänker inte bestämma något men jag klurar lite på hur jag ska tänka.

- Direkt efter förlossningen åker maggördeln på, för stöd och hjälp. Sist använde jag inte gördel, men nu med snittet tror jag att det blir jättebra.

- Direkt när det inte gör allt för ont i såret tänker jag börja med appen mammamage.  Basic, basic och inte en enda sit up eller planka utan långsamt hitta till inre bålstabiliteten igen. Få ihop delade magmuskler. Känna coren igen. Skaparen av appen Katarina Woxnerud har jag största förtroende för.

- Så fort jag orkar (hoppas på snabbt!) vill jag promenera, långsamt om det behövs. Åh, som jag vill promenera, gärna i skogen, känna höstluften och känna fartvinden (tänker att det känns så, till skillnad från nu när jag går med myrsteg).

- När kroppen har läkt och återfått sin basstyrka vill jag lägga till lätt och enkel styrketräning och längre och snabbare promenader. Få upp flåset, få tillbaka konditionen.

Därifrån (när det nu blir) tänker jag bygga upp min kropp igen, så att jag om ett år ungefär känner mig frisk, stark, hel och läkt igen. Målbilden är att jag kan anvnda min kropp igen till precis allt jag vill. Att jag ska orka både vardag och mer träningsutmaning. Svett och adrenalin ibland, fjällvandring och andra aktiviteter ibland. Vill inte vara begränsad av att jag inte orkar eller av någon anledning inte kan. Lite fåfäng är jag ju också, så lite viktigt är det för mig att så småningom känna mig hemma i alla mina kläder, att de inte sitter åt, eller att jag kan bära vad jag vill ha för kläder.

Ett år, det är min målbild. Stark, frisk och glad.

Jag gillar uppenbarligen rosa träningskläder...

Alltid på min lista

Blev utmanad av Nina och såg genast chansen att få ett legitimt skäl att göra en helt ångestfri lista.  Älskar ju listor!

Jag veckohandlar varje söndag och ibland får jag komplettera med något färskt under veckan, då det inte alltid håller sig fräscht om vi ska äta det på helgen veckan efter. Eller för att jag glömmer något... För några år sedan gjorde jag ett word-dokument med det vi brukar handla mest, och den listan brukar jag förändra då och då, i takt med att våra matvanor ändras. Sen kopierar jag den i massa ex och hänger i köket, och så är det lätt att bara kryssa i vad som tar slut och behöver köpas. Om du vill göra din egen tar det bara en stund en enda gång, eller så hör du av dig till mig så mailar jag min till dig, att göra om så den passar dig.

Anyway. Vad som alltid handlas mest av i vårt hushåll är:

1. Frukt. Det blir nog två påsar ekologiska bananer varje vecka. Skulle aldrig gå tillbaka till att köpa besprutade bananer igen. Smaken är inte samma och jag bara tänker på allt elände bakom. Äpplen eftersom vi har en liten äpploman hemma. Clementiner, apelsiner, päron, kiwi, nektariner, mango, ja, resten varierar, men jag tycker aldrig att frukten räcker hela veckan. Och frysta bär blir det en hel del av också, mest jordgubbar, hallon, blåbär och mango.

2. Ägg. Två flak med ägg varje vecka. Jo, det är sant. Och jag skäms jättemycket för att säga det, men  det funkar inte att alltid köpa ekologiskt, det är sån otrolig prisskillnad när man köper såna mängder som vi gör. För att skämmas lite mindre köper jag ibland en ekologisk förpackning och en vanlig, eller så köper jag lokala ägg.

3. Grönsaker: tomater, spenat eller sallad, squasch, broccoli, potatis, avocado, morötter, sötpotatis, gurka, lök är sånt som jag handlar nästan varje vecka. Då är det jobbigt att köra självscanning... Det blir också en hel del frysta grönsaker, bra att ha hemma i nödfall när det ska gå snabbt. Tack och lov gillar hela familjen grönsaker.

4. Bröd. Oftast det grövre brödet och där är vi periodare. Rågmust, Rallarhalvor, Rågform, Knäckebröd, Grov Wasa toast. I perioder äter jag inte mycket bröd, men vi är fler i familjen.

5. Yoghurt.  Vi har en liten storkonsument av yoghurt hemma, och just nu äter jag och maken också yoghurt, det ska helst vara ej för söt vaniljyoghurt och jag äter den helst med valnötter i.

Nu är veckan snart slut... Bara lite frukt kvar.

Kvalar egentligen också in på listan: keso, havregryn, kaffe, nötter och frön. Och så klart proteinkällor som lax, färs och kyckling. Alltid, varje vecka av det.

Mina matvanor ser ju lite annorlunda ut nu än när jag inte är gravid. Nu får jag mer äta det som går, som yoghurt, till exempel. Det äter jag inte så mycket av annars.

Tack, yogan

I förra veckan läste jag på facebookgruppen #beyoga365 ett inlägg där det stod att om man lägger 5 minuter på yoga varje dag blir det 1825 minuter på ett år. Det är ju en enorm siffra, och 5 minuter är ju nästan ingenting. Så lätt det är att kunna ge sig själv en så fin vana, att yoga lite varje dag. Jag är jätteglad att jag kommit ifrån tänket att det måste vara ett långt pass för att det "ska räknas". Likadant som jag kommit ifrån att träning måste vara 60 minuters klass på ett gym för att räknas. 

Nu när jag är gravid har jag känt mig... hur ska jag uttrycka mig milt... mycket instängd i den här kroppen. Eller begränsad, som att jag inte kan andas eller att jag faktiskt får panik. Har jätteproblem med magont, matsmältning, järnbrist och gravidischias. Men det har lättat lite sedan jag faktiskt har använt mig av yogan varenda dag, ungefär 10 minuter varje dag. Det jag har gjort är öppnande andningsövningar för att öppna upp bröstkorgen och få djupare andetag. Jag har också fokuserat på ländrygggen och att förlänga sidorna av kroppen, eller ja, magen. Enkla ryggvridningar för matsmältningen. Meditationen är också jätteviktig för mig nu för att inte skena iväg i panik utan landa och andas. Och för att komma ihåg hur jag har längtat och hur innerligt välkommet det här barnet är. Jag har lätt att fastna i tanken hur obehaglig kroppen känns, hur ont det gör, och så tar det över allt det där roliga.

Min familj har också märkt yogans och meditationens betydelse för mig, så flera gånger senaste tiden, när jag tappat sugen och deppat ihop har sonen ropat "Gå och meditera nu!" eller maken "Du får stanna hemma och yoga en stund". Och det funkar ju, om inte annat så skrattar jag en liten stund.

Och nu är yogan så prestigelös och kravlös. När man är gravid får man göra precis som man vill. Jag gör inte övningar som inte känns bra, t ex vill kroppen inte alls vara med på nedåtgående hunden utan älskar att bara sitta med korslagda ben på bolstret med stängda ögon. Djupa andetag. Ja, men då gör jag det.

Tänk om jag inte hade haft detta fantastiska verktyg, undrar hur det hade varit då?

Jag lånar denna bild från Yogobe, som jag haft jättemycket att tacka för. Under många år har jag yogat till och från, på gym och gått en del yogakurser lite hipp som happ för olika lärare utan att fastna för något speciellt. Har inte känt mig speciellt hemma iyogan, eller fått någon aha-upplevelse. Det är först senaste året, med hjälp av Yogobe och #beyoga365 som jag har fått ut helt andra saker av yogan, som till exempel fokus och lugn. En närvaro och medvetenhet om mig själv. Tack. 

Att släppa kontrollen

Från att ha varit ett kontrollfreak utan dess like har jag allt kommit en liten bit. Förut var jag listmänniskornas listmänniska och hade full koll på allt, även långt fram i tiden. Koll på allt, även åt andra. Hemma och på jobbet. Men jag har vetat att det inte är bra för mig och har medvetet velat släppa kontrollen lite grann.

Jag har inte tänkt på det så jättemycket senaste tiden, förrän nu när det slog mig att jag märkbart har förändrats. Augusti och september är månader då kalendern hos oss är proppfull med födelsedagar, föräldramöten, styrelsemöten och allt vad det kan vara, och dessutom kommer maken vara borta en del. Presenter, kort och blommor ska köpas och skickas runt Sverige i rätt tid. Sonen fyller år och det ska ordnas kalas och firande. Förr om åren var alla födelsedagar mitt ansvar och det var jättejobbigt, tills jag insåg att jag själv tagit på mig det ansvaret, som många andra saker. Numera fixar maken till sin släkt och jag till min.

Det slog mig att jag inte har gjort några listor att bocka av den senaste tiden. När hjärtat har börjat banka över allt jag ska hålla i huvudet och fixa har jag helt enkelt stängt ner och inte låtit mig själv tänka på det. Bara tänkt att jag tänker på en sak i taget, det som är viktigast just nu. Det mesta av sånt som stressar är ändå sånt jag inte kan göra just nu. Och hur mycket kan man ändå göra på en gång? Bara en sak. Det andra tar jag sen, har helt enkelt varit sträng mot mig själv. Har också släppt saker och ansvar till min bättre hälft att göra.

Med bara ett par dagar till sonens födelsedagskalas kom det faktiskt ut en inbjudan, som vi slängde ihop på en kvart, efter att snabbt bestämt hur vi skulle lägga upp kalaset. Kort varsel och en risk att en del inte skulle kunna komma. Så hade inte gamla Lotta gjort, utan hade varit ute i god tid, välplanerat. Fast jag kan ärligt säga att jag njöt över det, och var riktigt stolt över hur kall jag höll mig. Kalasidén blev nu bättre och sonen var överlycklig.

För mig är det jätteviktigt att försiktigt släppa på kontrollen. Det måste ju inte vara så att jag därmed lever hela livet planlöst, men en liten fin balansgång är ju inte så dum. Det blir bra mycket skönare att leva då. Jag måste helt enkelt inte göra allt på en enda gång. Jag får skjuta upp eller vänta lite. Jag måste inte ens göra alla måstena först innan jag får göra de roliga sakerna. Jag måste ingenting egentligen och världen går inte under för att jag inte fixar allt. Det kanske till och med blir lite tok-knasigt av det.

(Ibland när jag skriver såna här inlägg tänker jag hur jag måste framstå för er som läser. Som en halvt neurotisk, icke-fungerande människa med massor av konstiga saker för sig. Jag vet inte om jag framställer det värre än vad det är eller om alla människor har lite av sånt de vill och behöver ändra på för att må bra. Eller om jag helt enkelt är ett värre fall än alla andra. Men jag bjuder på det. Jag är ändå ganska stolt över att vara just jag, och över att jag faktiskt har makten att utvecklas och förändra mitt liv till den jag vill vara. So be it.)

Jag och mina drömmar

Flera gånger har jag fått ner mina drömmar på pränt och senaste tiden har jag tänkt på att mina drömmar har ändrats. Vissa saker har jag genomfört eller så har de slagit in, och vissa saker känns inte aktuella längre. Men det är så härligt att drömma, längta och hoppas. Och visst är det så att drömmar kan vara just drömmar, de måste väl inte alltid slå in?

Jag drömmer om och längtar tills jag får min kropp tillbaka. Jag längtar till det så det nästan värker i hjärtat. Att kunna promenera och cykla. Kunna lyfta saker och inte mest vila. Kunna träna och gå långa rundor med Walter! Kunna sova utan att ha ont, och inte ha en massa olika krämpor. Dricka kaffe och äta det jag vill. Tänk salami och brie och ett glas vin, och tänk varmrökt lax! Alla goda ostar! Jag räknar ner, inte bara till bebisen, utan tills min kropp får vara bara min. Det drömmer jag verkligen om. När man är mitt uppe i graviditeten känns det som om det är så här det kommer att vara resten av livet, men så är det ju inte.

I want you back!

Jag drömmer mig tokig efter höstfjäll. Förra året var vi i Sälen och det var underbart. Tänker på Grövelsjön och Kittelfjäll och allt vad det kan vara. Jag drömmer om Åre, där jag aldrig varit. Har en oförståelig längtan till Åre, jag googlar och läser om det och drömmer om att bo där. Knäppt, jag vet, för jag har aldrig ens varit där. Vi har dessutom väldit långt till Åre, så det är knepigt att hinna dit på en helg. Höstskog, krispig luft, första frosten, fjäll och mys tillsammans. I år blir det ingen höstresa dit på grund av lille bebisen som ska komma då, men kanske till vintern eller våren. Hoppas...

Jag drömmer om ett kommande år, som blir om möjligt ännu bättre än det förra. Att jag utvecklas och landar ännu mer. Vågar vara jag och stå för den jag är. Att jag vågar leva utan en massa rädslor utan i stället med nyfikenhet och glädje. Vågar verkligen leva det här livet.

Nästan alltid drömmer jag om resor. Jag drömmer om London sedan länge fast jag varit där många gånger, och jag skulle hemskt gärna åka till Berlin. Det får vänta ett tag, eftersom jag snart inte får flyga längre, men nån gång så.

Jag drömmer just nu mycket om bebisen, och hur det ska bli. Det känns svårt att föreställa sig hur livet kommer att bli med en bebis. Jag kan verkligen inte komma ihåg, förutom att det var en stor omställning sist, och att jag var så orolig förstagångsförälder. Jag drömmer därför om att jag den här gången ska bli mer avslappnat, och att det får bli lite som det blir. Och att hur det än blir, så blir det ok.

Det känns skönt att konstatera att jag inte har några materiella drömmar. Jag har allt jag behöver och mycket därtill. Skulle säkerligen klara mig med mycket mindre. Drömmer om att faktiskt göra det också.

Det är så roligt att läsa om era drömmar, har de också ändrats, precis som mina? Vad drömmer du om just nu?